USA:s kommunala polis en förebild
Ur: Metro 2006-01-13




Om man kör bil mellan Stockholm och Jönköping kommer man i bästa (eller sämsta) fall att stöta på någon nitisk trafikpolis i höjd med Nyköping. Troligtvis ser man dock ingen polis över huvud taget. Den som kör motsvarande sträcka i USA, till exempel mellan Washington och New York, kommer att stöta på minst 25 polisbilar längs vägen.
     I USA ligger nämligen huvudansvaret för polisen på kommunerna, och detta av demokratiska skäl. En borgmästare som vinner valet på löften om minskad brottslighet får utse stadens polischef. Om löftet inte uppfylls förlorar borgmästaren nästa val och polischefen får sparken. Av samma skäl utses länets sheriff genom fria val.
     Även den mest gudsförgätna håla i Vilda Västern har en egen polismyndighet. Denna kan bestå av blott ett dussintal poliser, men de finns där, dygnet runt, och håller ett lika trofast som vakande öga över just sin stad och de sovande medborgarna där. Och Gud nåde den som försöker spela Allan där!

I Sverige är det annorlunda. Här förstatligades polisen för 40 år sedan och sedan dess har regeringen kunnat gömma allt kriminalpolitiskt ansvar bland statsmakternas övriga halvmesyrer. I Sverige tvingas maktlösa kommunalråd anlita privata vaktbolag för patrullering, trots att invånarna redan har betalat statlig skatt för de poliser som inte finns där.
     Ska vi då ta USA som förebild? undrar nu folkhemmets sanna vänner. Svaret på frågan är ja och som exempel ska vi välja någonting som tidigare framstod som ett av de mest tröstlösa brottsträsken i världen: New York City. Det var nämligen där som borgmästaren Rudolph Giuliani satte hela sin politiska heder på spel när han förlöste uttrycket ”nolltolerans”.
     I kraft av sitt ämbete tvingade han ut poliserna på gatorna. Varje brott skulle tas på allvar och beivras snabbt och effektivt. Den polischef som misslyckades i sitt distrikt fick sparken.
     Plötsligt blev patrullerande poliser ett naturligt inslag i stadsmiljön och vanligt folk vågade sig ut på gatorna. De krävde ordning och trygghet i sina kvarter och återtog slutligen herraväldet över sin stad. På 15 år minskade brottsligheten med nästan 75 procent. Som exempel kan nämnas att antalet anmälda fall av misshandel och våldtäkt i dag är hälften så stort i New York som i Sverige (som har ungefär lika stor befolkning).

Av den svenska närpolisreformen blev det dock pannkaka. På något märkligt vis lyckades man skapa en hypercentraliserad koloss av någonting som i själva verket var tänkt att skänka lokal förankring åt polisväsendet. Och nu sitter vi där med nedlagda polisstationer, sjunkande uppklaringssiffror och våra 1,9 poliser per 1 000 invånare, medan motsvarande siffra i övriga EU är 3,5.
     Det är alltså hög tid att låta den havererade statspolisen få konkurrens av en kommunal polis där anpassning och ansvar kan utkrävas på lokal nivå. Måhända blir dessa konstaplar till och med lika effektiva som de kommunala lapplisorna.


Stefan Wahlberg
TV-producent och journalist