Tre män med vitt skilda utgångspunkter stod då i blickfånget: kongressmannen Richard Nixon (republikan), den tilltalade federale tjänstemannen Alger Hiss, samt den avhoppade kommunisten och vittnet mot Hiss, Whittaker Chambers. Varken Nixon eller Chambers bör betraktas som konservativ i strikt mening, men de kom att sätta sin djupa prägel på utvecklingen av denna ideologiska rörelse som knappast ens existerade vid Andra världskrigets avslutning 1945. Däremot var båda antikommunister, och antikommunismen har i hög grad präglat den amerikanska konservatismen. Det politiska etablissemanget i USA och västvärlden var initialt övertygat om att Hiss var oskyldig, närmast en vänsterinriktad liberal som de elaka på högerkanten gjorde allt för att sätta dit. Det visade sig dock att Nixon hade rätt: det kunde övertygande visas att Hiss var medlem i det amerikanska kommunistpartiet och att han arbetat för Sovjetunionen mot den federala statens intressen. Men brottet spioneri var preskriberat när Hiss ställdes inför rätta, och Hiss kunde bara dömas för mened till fem års fängelse den 21 januari 1950.

Vänstern i västerlandet kunde aldrig förlåta Nixon för att han hade haft rätt och för att han, mer än andra, hade trott på Whittaker Chambers när denne vittnade mot sin gamle partibroder Alger Hiss. För Chambers var hans vittnesmål en definitiv uppgörelse med den kommunistiska ideologi han en gång trott på. Han såg sin insats i Hiss-förhören som en plikt som han utförde för att rädda USA och väst från den ideologi som han till sin död trodde en dag skulle segra. I sin berömda bok Witness (1952) skriver Chambers om kommunismen: "Faktum är att den är människans näst ädsta tro. Dess löfte viskades under skapelsens första dagar under kunskapens träd på gott och ont: '…ni blir såsom Gud…' Den är mänsklighetens stora alternativa tro. I likhet med varje stor tro härleds dess styrka från en enkel vision. Andra tidsåldrar har haft stora visioner. De har alltid varit olika versioner av samma vision: visionen av Gud och människans förhållande till Gud. Den kommunistiska visionen är visionen av människan utan Gud.
      "Det är visionen av människans förstånd som ersätter Gud såsom världens skapande intelligens. Det är visionen av människans befriade sinne som med sin rationella intelligens som ensartad kraft leder människans öde på nya vägar och reorganiserar människans liv och världen. Det är visionen av människan som än en gång blir skapelsens centralgestalt, inte därför att Gud gjorde människan till sin avbild, utan därför att människans förstånd gör henne till det mest intelligenta djuret. Kopernicus och hans efterföljare ersatte människan som universums centrala faktum genom att bevisa att jorden inte var universums centrala stjärna. Kommunismen återupprättar människan till herravälde genom den enkla metoden att förneka Gud."
      Witness är ett massivt verk om 808 sidor och troligen en av de viktigaste böcker som skrivits i västvärlden i modern tid – den är dels ett gripande självbiografiskt verk, dels en djupsinnig analys av den kommunistiska ideologin och dess bevekelsegrunder.

Redan innan händelserna som ledde till att Hiss och andra amerikanska kommunister fälldes för landsförrädisk verksamhet hade övertygande bevisning framlagts för att USAs och Storbritanniens krigstida allierade Sovjetunionen hade bedrivit spionage i västvärlden. Bland andra hade avhoppade kommunisten Elizabeth Bentley framträtt redan 1945 med sådan bevisning. Uppgifterna bekräftades av Igor Gouzenko, en tjänsteman som hoppade av från Sovjetunionens ambassad i Ottawa i Kanda i september 1945. Gouzenkos grundläggande budskap var enkelt: "Om Sovjet erövrar västs underrättelsetjänster kan man också kontrollera västerlandets politik." Genom Gouzenkos avslöjanden kunde västvärlden vidta åtgärder till skydd mot Moskvas planer på världsherravälde som hade utevecklats av Stalin. Avslöjandena om sovjetiskt spioneri slog hål på "progressiva" och "idealistiska" västerlänningars föreställningar om Sovjetunionen som inte bara nazismens betvingare utan också som framtidens idealland med jämlikhet, rättvisa och broderskap. Gouzenkos avhopp ledde till avslöjandet av ett flertal centralt placerade sovjetspioner: exempelvis Alan Nunn May vid Cambridge-universitetet som verkat vid det topphemliga atombombsprojektet i England och USA; tyskfödde Klaus Fuchs, som också arbetat med atomhemligheter; den amerikanske kemisten Harry Gold; den amerikanske arméteknikern David Greenglass; Julius Rosenberg, svåger till Greenglass, och dennes hustru Ethel (avrättade 1953). Inte minst den brittiska underrättelsetjänsten var djupt infiltrerad av troende kommunister såsom Kim Philby, Guy Burgess, Donald McLean, Anthony Blunt och John Cairncross.

Jag har uppehållit mig relativt ingående vid dessa spionavslöjanden på 1940- och 1950-talen, eftersom de är av avgörande betydelse för framväxten av den konservativa rörelsen i USA. Ty till skillnad från svensk konservatism – och för varje annan konservatism i världen, möjligen undantagandes den i Storbritannien – kom denna rörelse att få en avgörande betydelse för världshändelserna. I kölvattnet av avslöjandena om den totalitära stormaktens förrädiska verksamhet riktad mot den demokratiska västvärlden kom det att upplevas som ett förstahandsmål att utforma den politik, som kunde leda till att västvärlden räddades. Flera betydande verk av konservativ/antikommunistisk art såg dagens ljus i USA under 1950-talets första hälft. Den före detta trotskisten James Burnham hade redan 1947 givit ut The Struggle for the World, där han hävdade – bland annat under påverkan av den brittiske historikern Arnold Toynbee – att världen nått en oacceptabel krissituation. Burnham drog utifrån sitt realpolitiska och antikommunistiska perspektiv slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början: "Tredje världskriget" hade inletts. På goda grunder finns anledning att benämna Kalla kriget – som sannerligen inte saknade "varma" inslag" – just Tredje världskriget. Kommunisterna var, enligt Burnham, ute efter total makt och efter att erövra planeten, varmed den västerländska civilisationens mest omhuldade världen såsom individuell frihet, demokrati och fria val hotades av förstörelse. Med Burnhams synsätt kunde endast Förenta staterna i egenskap av västerländsk stormakt förhindra denna utveckling. USA kunde mycket väl tvingas ingripa militärt på olika håll i världen för att förhindra en sådan utveckling och i övrigt föra en aktiv politik omfattande världsvid propaganda och underrättelsearbete, främst i samarbete med Storbritannien. Bakom Burnhams kraftfulla prosa dolde sig i början en djupt känd pessimism, som han delade med bland andra Whittaker Chambers. 1950 publicerade dock Burnham en bok med den profetiska titeln The Coming Defeat of Communism, där författaren inskärper att den fria västvärlden faktiskt befinner sig i ett tillstånd av krig med Sovjetunionen och det totalitära kommunistblocket. Burnham pekade på svagheterna i det kommunistiska systemet och att det gällde för väst att skyndsammast möjligt utnyttja dessa.

1951 publicerade den då 26-årige William F. Buckley, Jr. en kontroversiell bok med titeln God and Man at Yale. Buckley kom från en förmögen katolsk familj i Connecticut och var vid denna tid verksam som lärare i nybörjarspanska vid sitt alma mater Yale. En av författarens mentorer var den färgstarke professorn Willmore Kendall, liksom flera andra bemärkta konservativa före detta vänsterman. En annan ideolog som påverkat Buckley var den anarkokonservative Albert Jay Nock. I sin bok lyckades Buckley med bedriften att förena libertariansk statsfientlighet med grundläggande kristna värden – Buckley har genom hela sitt liv förblivit bekännande katolik – och samtidigt ge en känga åt den vänstervridna materialism som Buckley ansåg var förhärskande vid Yale och andra amerikanska läroinrättningar (och som knappast har blivit mindre sedan dess). Buckleys bok väckte enorm uppmärksamhet över hela USA. 1954 gav vidare Buckley tillsammans med svågern Brent Bozell ut boken McCarthy and His Enemies. Författarna sökte ge en nyanserad bild av senator Joseph McCarthy, vars hetsjakt mot verkliga – sådana fanns det gott om – och förmenta kommunister bland annat lett till att han prickades av senaten. Buckley och Bozell drog slutsatsen att McCarthy faktiskt haft rätt – kommunismen och kommunistisk infiltration var ett stort problem i USA och västvärlden. 1953 framträdde Russell Kirk med sitt arbete The Conservative Mind. Kirk, som närmast kan betecknas som "romantisk traditionalist", är den tänkare i amerikansk konservatism som främst har vårdat traditionen från den konservative, brittiske anfadern Edmund Burke. Några av Kirks viktigaste slutsatser var att en gudomlig vilja är grundläggande för den mänskliga samvaron; att "det tradionella livet" bör vara en en väsentlig inspirationskälla för att motverka samhällets krav på likriktning och krav på jämlikhet; att ett civilserat samhälle kräver ordning och klassindelning; att egendom och frihet är oåterkalleligt förenade; att människan måste lära sig att begränsa sin viljeinriktning och sina begär.

Amerikansk konservatism hade inte blivit vad den blev om inte William F. Buckley, Jr. 1955 hade grundat tidskriften National Review. Tidningens främsta uppgift, förklarade Buckley i premiärnumret, var att "stå emot historien, skrika Stop, vid en tidpunkt när ingen är benägen att göra detta, eller har mycket tålamod med dem som gör det." Buckley ville framförallt stoppa de växande ateistiska och kollektivistiska tendenserna i samhället och samtidigt förvandla konservatismen till en nationell kraft från att tidigare ha utgjort ett sammelsurium av regionala doktriner – sydstatskonservatism, mellanvästernkonservatism och så vidare. National Review skulle bli en högerns motsvarighet till inflytelserika publikationer som vänsterns The Nation och New Republic. Tidskriften blev snabbt en framgång och ett vitalt organ för debatt och idéer. Redan tidigt ville Buckley och hans medarbetare utestänga vad man uppfattade som extrema varianter av högerideologi, exempelvis Ayn Rands så kallade objektivism och John Birch Society, som hade hävdat att president Eisenhower var en kommunistisk agent i sovjetisk sold. Berömd är Whittaker Chambers nedgörande recension av Rands Atlas Shrugged (1957), närmast en avrättning. En grundläggande uppgift för National Review blev att få de tre viktigaste grenarna av den amerikanska konservatismen att samsas under ett tak: traditionalism, libertarianism och antikommunism. En vältalig exponent för en sådan strävan blev den före detta kommunisten Frank S. Meyer, som 1962 kom ut med boken In Defense of Freedom. A Conservative Credo. Meyer, som var medarbetare i National Review, myntade begreppet "fusionism". National Review har alltid förespråkat kapitalism, frihandel, aktiva åtgärder mot kommunistisk maktutövning och religionens betydelse och även avvisat den isolationistiska paleokonservatismen, vars mest bekante förespråkare i modern tid är Patrick Buchanan. Det skall också sägas att Buckley personligen blev en enorm tillgång för den konservativa rörelsen genom sin stil – han var inte bara intelligent utan hade också humor och en stor portion självförtroende. Han umgicks gärna med människor ur andra politiska läger och är till exempel en god vän till vänsterekonomen och diplomaten John Kenneth Galbraith, en övertygad anhängare av keynesianismen.

En bekräftelse på den konservativa rörelsens framgångar blev det faktum att det republikanska partiet 1964 nominerade den uttalat konservative senatorn Barry Goldwater, Arizona som sin presidentkandidat. Goldwater förlorade visserligen stort till den sittande presidenten, Lyndon Johnson, och utmålades av denne som en farlig "extremist". Ändå har Goldwater-kampanjen 1964 gått till historien som ett avstamp för den konservativa rörelsens framgångar i praktisk politik. 1965 ställde för övrigt William F. Buckley, Jr. upp i borgmästarvalet i New York men lyckades bara få 13 procent av rösterna (vilket inte var så dåligt för en frispråkig konservativ kandidat i notoriskt vänsterinriktade New York). Buckley har skildrat borgmästarvalet på sedvanligt humoristiskt sätt i sin memoarbok Miles Gone By (2004).
      1968 blev så Richard Nixon vald till amerikansk president i par med förre Maryland-guvernören Spiro Agnew, båda aggressiva antikommunister. Nixon/Agnew blev naturligtvis hårt angripna av vänstern, inte minst i de av vänsterkrafter dominerade medierna, men även bortsett från detta blev många högerinriktade amerikaner besvikna över Nixon-administrationens bristande förmåga att föra en konservativt betonad politik. Dels kom Nixon att ansluta sig till detente-politiken gentemot Sovjetunionen samt närma sig Kommunist-Kina vilket givetvis gick ut över USAs traditionella allierade Taiwan; dels var Nixon alls ingen anhängare av minskad byråkrati och minskad federal makt utan inrättade tvärtom en rad nya institutioner och departement inklusive ett miljödepartement. Om Nixon skall betecknas som konservativ blir det i så fall med epitetet "moderat" före. Spiro Agnew bör tillskrivas äran av att ha gått till frontalangrepp mot den amerikanska vänstern, bland annat genom att kalla dess medlemmar "The impudent snobs" (också titeln på en bok med Agnews tal). Vi vet hur det gick – både Agnew och Nixon tvingades avgå i förtid. Men Agnews debattinsatser kan sägas ha utgjort ett första steg på vägen till en mer balanserad mediesituation, ty en del av media tog faktiskt åt sig av Agnews och senare andras kritik (av till exempel Pat Buchanan, som varit talskrivare i Vita huset under Nixon). På 1970-talet bildades även intresseorganisationen Accuracy in Media av Reed Irvine med uppgift att bevaka de vänstervridna mediernas förvrängning av verkligheten.
      Efter sådan typ av kritik började de större tidningarna, med New York Times i spetsen, införa redaktionella debattsidor med plats i spalterna även för högerinriktade debattörer och kolumnister. I mitten av 1980-talet startades den konservativa och omedelbart inflytelserika dagstidningen The Washington Times på initiativ av en koreansk predikant som heter Sun Myung Moon; tidningen lyckades från början knyta en rad respekterade journalister till sin stab, bland dem förre Newsweek-redaktören Arnaud de Borchgrave. Samtidigt firade Bill Buckley stora triumfer, inte bara med National Review utan också som värd för det uppmärksammade intervju- och debattprogrammet Firing Line i TV. På radiosidan började en rad konservativa pratshowvärdar väcka uppmärksamhet, där en av föregångsmännen var Barry Farber. Från 1990-talet framträdde framförallt Rush Limbaugh men också personer som G. Gordon Liddy och Michael Reagan, den senare styvson till Ronald Reagan. Under samma decennium skapades också den numera mycket inflytelserika Fox News av Roger Ailes, som hela tiden stött president George W. Bushs "krig mot terrorismen".
      Innan vi kommer in på Reagan-eran, bör några ord även sägas om den briljante nationalekonomen Milton Friedman, som i Sverige är mest känd som "uppbackare av Chile-juntan"; bakgrunden härtill var att Friedman under några dagar gav föreläsningar i Chile under vilka några representanter för Pinochet-regimen var närvarande (Friedman hade under ungefär liknande omständigheter föreläst i Sovjetunionen, Kina, Jugoslavien med flera länder). Säga vad man vill men dessa länder behövde mer än väl Friedmans ekonomiska rådgivning, och erfarenheterna från Chile visar också att landet som en följd av Friedmans råd faktiskt kunde vända den katastrofala utveckling som inletts av Allende-regimen i ett "ekonomiskt under" som lade grunden till Chiles moderna utveckling mot en livskraftig demokrati. Milton Friedman blev 1976 kolumnist i tidskriften Newsweek och fick samma år den svenska Riksbankens pris till Alfred Nobels minne (1974 hade hans själsfrände Friedrich Hayek fått dela priset med Keynes-anhängaren Gunnar Myrdal). Friedman var ekonomisk rådgivare till såväl Goldwater som presidenterna Nixon och Reagan, och medan han blev blev besviken på Nixons ekonomiska politik fann han i stort anledning att glädjas över Reagans ekonomiska politik som bringade reda i USAs finanser efter de katastrofala Carter-åren 1976-80. Intressant att notera är att Friedman i sina (och hustrun Roses) memoarbok Two Lucky People anger som sin åsikt att president Reagans största misstag var att utse George Bush Senior som sin vicepresident; Friedman hade föredragit Donald Rumsfeld, som på sikt kunde ha blivit president om han utsetts till Reagans vice! I stället fick vi "Bush-Clinton-åren".

Ronald Reagan hade fått sitt genombrott som politiker på det amerikanska riksplanet genom att medverka i Goldwaters presidentvalskampanj 1964. Två år senare valdes han till guvernör i Kalifornien där han satt i två perioder innan han 1976 gjorde ett – misslyckat – försök att vinna den republikanska nomineringen på den sittande presidenten Gerald Fords bekostnad. 1980 vann Reagan en jordskredsseger över Jimmy Carter och satt i två perioder till 1988. Det var först under Bush Seniors presidenttid som Berlin-muren störtade samman och Sovjetunionen upplöstes, men det kan inte råda någon tvekan om att det var Reagans fasta och samtidigt diplomatiskt väl avvägda politik gentemot Sovjetunionen som lade grunden till den rätta sidans seger i det Kalla kriget. Fram till Reagans presidenttid hade USA och västvärlden huvudsakligen setts som den sida som var på defensiven i det Kalla kriget, egentligen det Tredje världskriget. Jag tillhörde dem som trodde att kommunismens besegrande knappast skulle infalla under min generation. Reagan trodde emellertid redan på ett tidigt stadium att den globala kommunismen kunde och skulle besegras. Under Reagan började USA aktivt stödja antikommunistiska rörelser i Tredje världen i länder som Afghanistan El Salvador, Nicaragua och Angola. 1983 invaderade amerikanska trupper det av stalinister härtagna Grenada och visade därmed praktiskt, att USA inte tvekade att ingripa militärt när så krävdes i syfte att slå tillbaka kommunistiska landvinningar. Därmed hade man definitivt gjort upp med den politik av containment (inneslutande) som myntats av diplomaten George Kennan och utrikesminister John Foster Dulles och i stället övergått till ett offensivt roll back (tillbakarullande) av kommunismen. Reagan hade god hjälp av nära medarbetare som försvarsminister Caspar Weinberger och CIA-chefen Bill Casey samt Jeanne Kirkpatrick, som var en kraftfull FN-ambassadör under Reagans första administration. Moskva hade i längden inga resurser att mäta sig ekonomiskt med USA eller att svara upp mot de globala utmaningarna. Till bilden hör också det Strategiska försvarsinitiativet, SDI, något vulgärt benämnt "Stjärnornas krig" (vilket ju aldrig lämnade planeringsstadiet men ändå utgjorde en av det slutande Kalla krigets mest avgörande faktorer).

I dagens debatt talas mycket om neocons, den så kallade nykonservativa rörelsen, som förmodas ha ett så avgörande inflytande över dagens Bush-administration. Några av dagens främsta neocons – som till och med gubbrockarna i Rolling Stones har gjort en låt om – är Paul Wolfowits, tidigare biträdande försvarsminister och numera chef för Världsbanken, utrikesstrategen Richard Perle, Bushs talskrivare David Frum, Bill Kristol och kanske också de högt rankade regeringsmedlemmarna Condy Rice, Dick Cheney och Donald Rumsfeld. I bakgrunden märks den alltfort inflytelserika tidskriften National Review, som fortsätter att spela en roll även sedan den 80-årige Bill Buckley överlämnat styret till yngre krafter med chefredaktören Rich Lowry vid rodret. Neokonservatismen ingår som en viktig beståndsdel i National Reviews ideologiska mix.
      Den neokonservativa inriktningen fick från slutet av 1960-talet en stödjepunkt och ett forum i tidskriften Commentary som redigerades av den judiske amerikanen och vänstermannen Norman Podhoretz. En viktig medarbetare var Irving Kristol, också en amerikansk jude. Podhoretz och Kristol stod i spetsen för en inriktning som hävdade att det nu var nödvändigt för politiskt medvetna amerikanska judar att anamma konservativa värderingar. Kristol hävdade att judar kunde tillföra den amerikanska konservatismen "en intellektuell skärpa och kulturell bärkraft som man ledsamt nog hade saknat fram till nu" (citerat ur George H. Nashs exposé The Conservative Intellectual Movement in America [1976]. Utmärkande för den neokonservativa inriktningen är övertygelsen, att USA bör använda sina stormaktsresurser – icke minst militärt – till att gripa in på strategiskt viktiga platser över hela världen, dels för att främja amerikanska intressen, dels för att medverka till utbredningen av frihetliga och demokratiska värderingar. Som man gjorde direkt i de båda världskrigen, i Korea, Indokina, Grenada, Panama, vid Persiska viken och efter 11 september 2001 i Afghanistan och Irak. Och som man gjort indirekt på olika platser, till exempel i Latinamerika och södra Afrika. USA förblir ett starkt internationellt stöd för Israel, Mellanösterns hittills enda stabila demokrati (Irak kan på sikt bli en). Det finns ett mått av idealism i denna utrikessyn som för tankarna till president Woodrow Wilsons politik i samband med Första världskrigets avslutning och skeendena därefter.

Utmärkande för Reagan-eran var att då etablerades ett nära samarbete mellan USA och Storbritannien; därmed återupplivades den "speciella relation" som existerade mellan de båda länderna under Andra världskriget då president Franklin Roosevelt och premiärminister Winston Churchill hade ett särskilt samförstånd. Från 1980 och framåt etablerade president Ronald Reagan och premiärminister Margaret Thatcher ett nära samarbete som verksamt bidrog till västs seger i det Kalla kriget. De båda länderna samarbetade exempelvis diplomatiskt under Falklandskriget 1982, då Storbritannien slog tillbaka den argentinska militärjuntans invasion av de brittiskkontrollerade Falklandsöarna vars befolkning entydigt ville tillhöra det brittiska väldet. Thatchers utgångspunkt var här principen, att en diktatur inte ostraffat skall kunna ägna sig åt väpnad aggression. Samarbetet över Atlanten har som bekant fortsatt under "Kriget mot terrorismen" med George W. Bush och Tony Blair som främsta exekutorer. Inom det konservativa Tory-partiet i England finns vissa sympatier för amerikansk konservatism, exempelvis i form av den respekterade skribenten Michael Gove, som vid parlamentsvalet i maj invaldes i underhuset för Tories. Gove presenterade i en längre artikel i National Review (6 juni 2005). Gove kommer från enkla förhållanden, son till en fiskhandlare. Gove var socialist i sin ungdom men påverkades i konservativ riktning av Falklandskriget. Senare kom också Berlinmurens och Sovjetunionens fall att påverka honom ytterligare, och han utvecklades till att bli en av Storbritanniens skickligaste konservativa skribenter. Gove citeras: "Jag var ett Reagan-Thatcher-fan, men med en tillsats av brittisk toryism, något som med amerikanska termer betyder en portion Russel Kirk i den ideologiska mixen." Enligt Gove är det ett problem för brittisk konservatism att Tories inte har investerat lika mycket i "det ideologiska kriget" som den amerikanska högern har gjort. Om Gove kan det vidare sägas att han helhjärtat stöder Kriget mot terrorismen och är en övertygad anhängare av Israel. Vilket gör honom till en pålitlig allierad till de neokonservativa i USA.

Det som enligt min mening gör den amerikanska konservatismen så viktig är att den har haft rikliga tillfällen att pröva sina idéer i praktisk regeringspolitik – och det har visat sig att dess idéer fungerar, även om naturligtvis allt inte har fungerat lika bra. Bäst har den amerikanska högerrörelsen kanske lyckats ekonomiskt, där Milton Friedmans med fleras ideer var det som gjorde att USA kunde resa sig ur det ekonomiska träsk som Carter-åren (och tidigare i någon mån Nixon-åren) lett fram till. Tidigare har framhållits att de idéer som Reagan förfäktade gjorde det möjligt för väst att vinna Kalla kriget och har goda chanser att leda in delar av Mellanöstern i en positiv utveckling (även om oerhört mycket återstår att göra). I dag är det vänstern som befinner sig på defensiven i USA, men man får inte glömma att den fortfarande har viktiga sektorer i det amerikanska samhället inmutade, främst på det socialpolitiska området. Det talas mycket i Sverige om den påverkan the Religious right har på samhällslivet i USA, men det märks inte mycket i exempelvis abortfrågan, där USA troligen har världens mest liberala lagstiftning som tillåter aborter praktiskt taget fram till födelsen; homosexfrågan, där de som förespråkar "gay marriage" hela tiden gör framsteg opinionsmässigt; feminismen, där envar som utmanar dess åsiktsmonopol tas heder och ära av och riskerar jobb och status; underhållningsindustrin, som till helt övervägande del – även om det finns undantag – hyllar vänsterideal, kanske inte så mycket av ideologisk medvetenhet som utifrån en önskan att vara "politiskt korrekt". Vänsterinriktade krafter har alltjämt betydande makt.

Det kan ändå tyckas som om konservativa ideal för tillfället har överhanden i USA. Och sant är, att det vuxit fram en rik flora av konservativt inriktade tankesmedjor, publikationer och nätverk. De gör sig hörda i debatten på ett helt annat sätt än under 1960- och 1970-talen. Men kriget mot vänstern och dess i grunden materialistiskt betonade värderingar är på intet sätt vunnet. Vi minns fortfarande med en rysning Clinton-årens – eller Bush-Clinton-åren som en del föredrar att säga – moraliskt nihilistiska inriktning. Det är inget som säger att vi inte kan se en repris på de åren efter presidentvalet 2008. Vi bör dock hålla i minnet att president Clinton och hans meningsfränder, till följd av det konservativa inflytandet i det amerikanska samhället, faktiskt utsattes för en rätt närgången granskning (Clinton själv ställdes ju dessutom inför riksrätt!). Och även om det skulle bli en demokratisk seger 2008 – då Clinton nummer 2 kanske kommer att flytta in i Vita huset – så behöver det inte bli en katastrof. Vilken president som än har makten, och av vilket kön det vara må, måste i någon mån ta hänsyn till den allmänna opinionen. Och denna opinion fortsätter att bearbetas, ibland mer framgångsrikt, ibland mindre, av den konservativa rörelsen i USA.

Tommy Hansson
Contra

Besök Contras hemsida: länk