Ibland blir gamla klassiska teman som nya, nästan utan att någon märker det. Några veckors rubriker hade plötsligt en gemensam länk. Krishanteringen efter tsunamin, handfallenheten inför stormens verkningar i Sydsverige, förslaget om omlokalisering av statliga verk - alla ställde de frågan: Vem för den professionella statsförvaltningens talan? Vad ska vi ha staten till?

För dem som läst sin grundkurs i statskunskap eller nationalekonomi kan svaret tyckas givet. Staten ska finnas till hands när individerna eller marknaden inte räcker till. Den står för det yttersta skyddsnätet, som garant för det civiliserade samhället. Det är därför vi betalar våra skatter, för välfärdens, rättssäkerhetens, kulturarvets och andra gemensamma angelägenheters skull.

Men läroboksläxan stämmer inte längre med verkligheten. När tsunamin slog till pekade statsmakternas ledande företrädare på resebyråerna. När vårt grannskap i Småland varit utan ström i tre veckor sade den offentliga krisberedskapens främsta företrädare att hon var "upprörd" över detta - som om elbolagen ensamma skulle lösa läget, när den värsta ödeläggelsen i mannaminne hade ägt rum.

Det handlar inte bara om enstaka händelser. Av och till rapporterar medierna om hot och våld mot domare, åklagare, veterinärer, socialarbetare, lärare ... När staten inte längre kan skydda sina egna, hur ska vi då lita på att de vågar göra vad tryggheten och rättssäkerheten kräver?

Förslaget till omlokaliseringar rågade måttet. I en ytterligt summarisk utredning föreslog utredaren att 2.700 arbetstillfällen skulle flyttas. Somt låter sig säkert göras, en del kan rent av bli bättre, men flera av förslagen skulle i praktiken slå sönder vitala koncentrationer av statlig sakkunskap. Riksantikvarieämbetets vård av kulturarvet, Konsumentverkets sakkunskap om marknadsrätt och Naturvårdsverkets naturresursavdelning ska alla flyttas ut - till Visby, Karlstad och Östersund.

Med stor sannolikhet kommer de flesta av dagens specialister att sluta. Då måste nya handläggare läras upp från grunden. Utredningen förklarar troskyldigt att det i Karlstad finns en 80 poäng lång utbildning i rättsvetenskap, där det ingår en kurs i marknadsrätt - samtidigt som en annan utredning pekat på avregleringens följder för konsumenterna.

Det principiellt mest intressanta med utredningen är hur den betraktar - negligerar - statens grundläggande uppdrag. I den "ekonomiska konsekvensanalys" som den lejt ut till en privat (sic!) revisionsbyrå genomför denna en mycket ofullständig genomgång med utgångspunkt i grovt tillyxade antaganden. Det makalösa med denna "analys" är att den över huvud taget inte tar med konsekvenserna för själva verksamheten i bedömningen.

Vad som ursprungligen var verksamhetens raison d´être har av samarbetspartierna förvandlats till en ointressant bisak. Statens viktigaste åtagande har plötsligt blivit att hålla invånarantalet - eller åtminstone statstjänarantalet - konstant på några bestämda orter, oavsett vad som händer med kvaliteten på den verksamhet som ursprungligen var motivet med skattefinansieringen. Svansen viftar med hunden.

Hur har det kunnat bli så?

Kanske beror det på att staten - eller snarare den offentliga sektorn - blivit alltför stor och alltför mångfasetterad. Den har råkat ut för skogens öde: man ser inte längre helheten för alla myndigheters skull. Allmänheten och debatten har förlorat statens grundläggande uppgift ur sikte, därför att den blandat sig i alltför mycket - varav en del kanske av ganska tvivelaktig dignitet, åtminstone med den ursprungliga funktionen som måttstock. Därför kan både misslyckandena och attentaten passera ganska obemärkta - de kan uppröra och fördömas var och en för sig, men få har sett att det faktiskt är staten som sådan som är ute på hal is.

Kanske beror det på att några årtionden krympt och bagatelliserat statens uppgift, från både höger och vänster. Några av oss ägnade 1970-talet åt att avslöja staten som klassmakt, och drev med tanken att den ytterst skulle värna något annat än de besuttnas intressen. Våra jämnåriga i skyttegraven mitt emot ägnade nästa årtionde åt att avslöja statens brist på effektivitet, jämfört med de välsignelser marknaden och den hälsosamma konkurrensen skulle kunna åstadkomma.

Ur detta gick staten kantstött och tilltufsad, under samma årtionden visserligen stadigt växande mätt i BNP-procent, men med det mesta av den boströmianska tilliten bortskavd och avflagnad.

Men det finns också institutionella tendenser som fräter på respekten för statens roll.

En viktig förklaring är samspelet mellan politikens professionalisering och professionernas politisering. I samma tidiga sjuttiotal inrättade partierna och deras gynnare en hel mängd nya tjänster för närstående ungdomar - somliga som politiska sekreterare i departement, kommuner och landsting, andra som lobbyister åt fackföreningar och företag.

Plötsligt kunde politiken bli ett levebröd redan i unga år. Visst hade Per Albin Hansson och Gustav Möller börjat sin heltidsbana redan i SSU, men den sortens karriärer förblev länge ganska sällsynta. Numera har sjuttiotalets broilrar tagit över de flesta av den svenska rikspolitikens ledande positioner.

Jag tror att denna omvälvning av politikerbanorna är en underskattad faktor när det gäller den svenska politikens utveckling, till både form och innehåll. Politiker utan annan erfarenhet än politik har helt enkelt svårare att begripa och hantera sin omvärld än deras föregångare, som tjänat för Rakel i fackföreningar, företag och handelskammare.

Samtidigt har de ledande statstjänsterna politiserats. Det är en utveckling som den kommunala delen av den offentliga sektorn varit någorlunda förskonad ifrån, med Stockholm som olyckligt undantag. Många ämbetsverk får avdankade statsråd, statssekreterare och riksdagsmän som chefer; kanske bidrar det rent av till att myndigheterna blir fler, för att ha något att erbjuda dem som vill stiga av.

I detta ligger ett dubbelt problem: dels saknar allt fler ledande chefer rejäl erfarenhet av att leda och entusiasmera stora organisationer, dels tappar åtskilliga mellanchefer sugen och söker sig någon annanstans när så många karriärmöjligheter blockeras.

Följden blir att myndigheterna blir sämre ledda och skötta än vad som är bra för medborgarna. Plötsligt blir det inte så märkvärdigt att väga statliga funktioner mot regional sysselsättning - och låta bygdeskålen väga över.

Vad ska man då göra?

Det medborgarna behöver är en stat som gör rätt saker och gör dem så klokt som möjligt. 1970- och 1980-talsinvändningarna om klasskaraktären och om monopolens ineffektivitet borde vara viktiga mementon för statsnyttans bärare, men normen måste ändå vara den klassiska: staten ska finnas där marknaden och individerna inte räcker till, den ska vara snabb och kraftfull, och den ska inte göra skillnad mellan man och kvinna, mellan jude och grek.

I denna skröpliga värld är normer något som varken människor eller institutioner alltid klarar av att leva upp till, men de måste finnas där för att leda utvecklingen och handlandet i rätta banor.

Då kommer ramar och regelverk att bli viktiga. Jag tror att en del av dagens förbannelse har att göra med det tidiga 1900-talets socialdemokratiska frustration. Det nya regeringspartiet mötte en ämbetsmannavärld och en byråkrati som den uppfattade som alltför trög och svårstyrd.

Därför sökte den sig nya lösningar; den skapade nya ämbetsverk, med Ams och dess förgreningar som det bästa exemplet, där nya befordrings- och rekryteringskriterier gällde; Gunnar Sträng gynnade programmatiskt ekonomer på juristernas bekostnad i bemanningen av regeringskansliet; och statssekreterarna omvandlades, först från ämbetsmän till s-märkta tjänstemän, och i nästa steg till viceministrar.

Utvecklingen har till stor del försiggått under socialdemokratiska regeringar, men frågan är i vilken mån den egentligen varit partiskiljande. I Stockholms stadshus, där maktskiftena varit flera, har båda sidor praktiserat politiseringen med samma frenesi.

När borgerliga politiker angripit chef(s)utnämningar under senare år har det snarast varit färgen det varit fel på, inte politiseringen i sig. Statens legitimitet och den offentliga verksamhetens effektivitet har inte varit någon huvudfråga.

Föreställningen var att förvaltningen behövde en rejäl dos mer politik för att leverera det statsmakterna ville ha. Den kan ha haft fog för sig, men nu börjar problemet bli det omvända. Staten och den offentliga sektorn har blivit svagare och mer fragmenterad, därför att det brister i ledning och sammanhållning, därför att just ledningen och styrningen avprofessionaliserats.

Ur detta växer en paradox. När politiseringen går för långt blir politiken svagare. På samma sätt som Axel Oxenstiernas regeringsform 1634 faktiskt stärkte förutsättningarna för en effektiv kungamakt (och Karl XI utnyttjade mycket av dess strukturer), så skulle en ökad professionalisering kunna ge större verkan åt de politiska besluten. Det är staten värd - för att inte tala om medborgarna.

Gunnar Wetterberg
Samhällspolitisk chef på Saco och författare