Talmannen, som har makt att utse regeringsbildare, är inte heller folkvald. Inte till ämbetet som talman. Det har han fått genom riksdagsmajoritetens beslut, men folket har inte varit tillfrågat.
     Regeringsledamöterna är inte heller folkvalda utan har sitt mandat från statsministern. En del statsråd är valda riksdagsledamöter, men ingen har frågat väljarna om de bör sitta i regeringen. Andra statsråd har aldrig valts över huvud taget och har en central politisk position endast i kraft av att regeringschefen har utsett dem. Under Göran Perssons tid vid rodret har sådana ovalda ministrar blivit lika mycket regel som undantag.
     Åtskillig reell politisk makt utövas genom lagtolkning i domstolar och myndigheter. Myndighetscheferna är inte folkvalda. Detsamma gäller domarna, och likafullt har de makt att sätta lagar ur spel i det fall de befinns uppenbart grundlagsstridiga.
     Och så vidare.

Min poäng är inte att kungen och statsministern är lika lite folkvalda, eller att Sverige är odemokratiskt. Inte heller att domare borde väljas. Poängen är att vårt, liksom andra demokratiers, statsskick är ett sammansatt system, där det utövas politisk makt på många olika sätt, och där befattningshavarna endast undantagsvis är folkvalda till sina ämbeten. Att någon saknar personligt mandat från väljarkåren betyder inte att hans gärning är utan demokratisk legitimitet. Det är folkets uthålliga samtycke till helheten, inte till varje beslutsfattare eller varje beslut, som gör ett statsskick demokratiskt förankrat.

Mot denna bakgrund ter sig det principiella argumentet mot monarki mindre imponerande. Det stämmer att Carl XVI Gustaf inte har ett personligt mandat direkt från folket, men det gäller de flesta innehavare av viktiga offentliga ämbeten, och att ämbetet som Sveriges statschef ska gå i arv i huset Bernadotte regleras i en grundlag, som har fastställts genom riksdagsbeslut och har precis samma rättsliga kraft som andra grundlagar. Riksdagen har bestämt att monarkin är en del av Sveriges statsskick, och så länge detta gäller är monarkin lika demokratisk som någon annan del av statsapparaten. Den som vill ha republik får åberopa andra skäl än omsorg om demokratin.

Hur ser republikanernas alternativ ut? Republikanska föreningens ordförande, Birgitta Ohlsson, uppger i Expressen (10/2) att hon vill ha Bengt Westerberg som folkvald statschef, men utan att ringakta förre socialministern verkar det avigt att börja i personfrågan. Det viktiga måste vara om monarkin ska efterträdas av ett aktivt presidentämbete efter amerikansk modell, där riksdagens centrala ställning tunnas ut och vi får mer av riktig maktdelning. Eller om vi ska få en ceremoniell president utan mer maktbefogenheter än vad kungen har i dag. USA-modellen kan ha sin intellektuella lockelse men är helt orealistisk. Den innebär en total omstöpning av dagens parlamentariska modell, och skulle skapa en snabb direktväg till mycket makt för starka individer utan förankring i partier eller folkrörelser. Att socialdemokratin skulle gå med på detta är ytterst osannolikt, och knappast de andra etablerade partierna heller. Varför skulle riksdagen frivilligt snöpa sig till förmån för en folkvald president, som kan komma från det mest oväntade håll?
     Återstår folkvald, eller av riksdagen utsedd, president av ceremonimodell. Men då inställer sig frågan vad i all världen som skulle vara poängen med det? På vilket sätt blir Sverige ett bättre land av att det ämbete i nationen som ska fungera samlande och enande förs över från en uppskattad monark till vinnaren i en batalj mellan ex-politiker, som kämpar om en position från vilken de ändå inte får ta några politiska initiativ?
     På vilket sätt skulle hela svenska folket känna sig bättre representerat av t ex Bengt Westerberg än av Carl XVI Gustaf eller, en dag, drottning Victoria? Därför att han har förtjänat uppgiften att vara statschef snarare än ärvt den? Men hädiska tanke, kanske är det ingen slump att så många verkar tycka att det är bra att rikets främsta ämbete innehas av någon som har förberetts för det sedan barnsben snarare än av någon som har kämpat livet ur sig för att få det? Kanske finns det en poäng i att alla samhällstoppar inte har kommit upp längs samma karriärstege? Meritokrati är ett viktigt samhällsvärde, men det är inte det enda. Kontinuitet och höghet är också värden.

Monarkins försvarare använder sig för det mesta av argumenten att kungen gör nytta för Sverigebilden utomlands, och att kungahuset skänker glans åt ett annars gråmurrigt folkhem. Bådadera stämmer, och de ska inte avfärdas alltför hastigt. Kanske inte främst därför att kungen öppnar dörrar för exportindustrin, utan därför att det skapas nyfikenhet på vårt land och kultur när kungaparet gör statsbesök. Människor är människor överallt här i världen, och det är uppenbart att ett kungapar väcker ett bredare och mer folkligt intresse för Sverige än vad motsvarande presidentpar skulle göra. Talman Björn von Sydow skulle säkert bli en utmärkt ceremoniell president, men tyvärr tror jag att hans förmåga att skapa skimmer kring det svenska under statsbesök i Tyskland eller Ryssland inte riktigt kan mäta sig med kungaparets.
     Men det finns också mer politiskt relevanta argument för monarkin. Inte minst att den utgör en levande länk mellan nutid och förfluten tid och påminner oss om varifrån vi kommer. Förändringar accepteras mycket lättare om det finns stabila ankarfästen, och varför vi av skrivbordsrationalistiska skäl frivilligt skulle klippa av ett omtyckt band till historien är inte lätt att se. Att det i demokratin solitt förankrade kungahuset är Sveriges främsta nationella symbol är ett viktigt hinder för allsköns skumrasktyper till vänster och höger att slå politiskt mynt av arvet och det nationella. Det är betydligt svårare att missbruka historiens kungar för politiska syften när det sitter en demokratisk monark på tronen.

Monarkin har samlande betydelse. Vi har sett det vid svåra olyckor och tragedier. Men vi ska också ha klart för oss att långt värre saker än hittills kan hända: Inte ens vårt hittills så skonade land går säkert för nationella katastrofer där en kung eller drottning kan göra en insats som ingen omstridd statsminister eller tjänstemannapresident förmår. Fråga en äldre norrman om kungens betydelse för samhällsandan under andra världskriget; fundera på om en kung eller en innehavare av ett konstruerat presidentämbete är bäst skickad att ge hopp och tröst åt ett folk som har drabbats av en terroristattack med tusentals döda, eller en fruktansvärd epidemi.
     För många svenska politiker och debattörer, skolade i en hyperrationalistisk tid, känns det uppenbarligen obekvämt att människor har behov av symboler, identitet och samlande kraft. Men samtidigt verkar allt fler bli medvetna om att när det verkligen kommer till kritan kan sådant vara väl så viktigt som någonsin tekniska nyttokalkyler. Monarkin är åter modern.

P J Anders Linder
Politisk chefredaktör