Svårfångad kärna
Idéhistorikern Anders Frenander karakteriserar i sin nyligen framlagda avhandling Debattens vågor ideologier som flytande entiteter bestående av dels en svårersättlig kärna, dels av en serie föreställningar som låter sig förändras eller rent av bytas ut i takt med tidens växlingar. Kanske är konservatismens kärna mer svårfångad än liberalismens och socialismens. Detta då det konservativa politiska tänkandet i högre grad än vad som är fallet med systematiska ideologier tenderat att vara kontextbundet. Som bland andra Russel Kirk påpekat står abstrakta teoribyggen i strid med konservatismens natur. Tankeströmningens idéer har företrädesvis artikulerats som svar på enstaka historiska händelser. Till bilden hör också att konservativa tänkare och agitatorer gärna låter sin argumentation präglas av exempel från den specifika geografiska miljön och nationella historien. Det finns i konservatismen inbyggt ett mått av relativism i så måtto, att institutioner ofta anses få sitt värde genom att ha framvuxit/skapats i viktiga avseenden unika sammanhang.
      Bland annat avsaknaden av systematiska teoribyggen har fått en rad forskare att hävda att konservatismen mer bör förstås som en metod än som en substantiell uppsättning uppfattningar. Eftersom konservativa föreställningar artikuleras som svar på specifika händelser, så skulle det inte finnas mycket som förbinder dessa manifestationer med varandra.
      Muller menar, och visar, emellertid att detta är att underskatta förekomsten av sammanhållande element. Han säger sig vilja undvika två ofta förekommande ytterlighetspositioner i studiet av konservatism, att antingen betrakta ideologin som ett försvar för ett antal specificerade institutioner (”tronen, altaret och svärdet”) eller som ett uttryck för bevarandesträvanden i största allmänhet. Den gyllene medelväg som Muller anser sig ha funnit består i att fånga konservatismen med hjälp av ett antal över tid och rum förenande föreställningar, argument, teman och metaforer. Tillvägagångssättet påminner om Russel Kirks i inledning till The Conservative Mind, där sex konservativa fundament lyfts fram. Mullers genomgång är dock mera genomarbetad. Rörande de konservativa trådar som plägat sätta sin färg på i nationella och historiska kontexter sammanbundna vävnader betonar Muller att: ”None of these are exclusive to conservatism, nor does every conservative analyst share them all. But it is in conservative thought that these features occur with the greatest frequency and in combination with one another.”

Sju principer
Att i sin helhet spegla Mullers resonemang skulle bära för långt. Då författarens genomgång erbjuder ett ovanligt stimulerande perspektiv på vad konservatismens kärna består av så finns det dock skäl att återge ett antal i hans studie framträdande principer.
      1) Människans ofullkomlighet. Med utgångspunkt i arvssynden eller sekulära föreställningar har konservativa tänkare gjort sig till talesmän för en pessimistisk, alternativt realistisk, människosyn. Individen ses som ofullkomlig och anses för sin egen och omgivningens skull vara i stort behov av kompletteringar. Muller framhåller den horisontella komplettering som ges av förpliktigande möten med medmänniskorna, då särskilt inom ramen för varaktiga gemenskaper. Till detta bör tilläggas att religiösa konservativa också pekar på behovet av en vertikal komplettering, där gudstron tänks verka personlighetsdanande. Denna människosyn leder till skepsis mot emancipatoriska projekt.
      2) Kunskapsteoretisk moderation. Mullers andra punkt ansluter till den första. Företrädare för konservatismen har genomgående uttryckt reservationer mot en långtgående förnuftstro, samt fruktat för en social och politisk aktivism i fotspåren härav. Samhället betraktas som alltför sammansatt för att låta sig planeras och styras med utgångspunkt i teoretiska skrivbordsritningar. Detta synsätt leder till skepsis mot institutionellt nyskapande.
      Insikten om människans brister föranleder också en avvaktande, för att inte säga kritisk, attityd till storslagna politiska konstruktioner och till synsätt som ser människan som härskare, snarare än som förvaltare. En aktuell illustration till den första typen av försiktighet ges av många konservativas tvekan inför den europeiska valutaunionen, ett projekt utan vederbörlig hänsyn tagen till politiska, ekonomiska och kulturella traditioner samt till skilda strukturella förutsättningar. Uppfattningen att människan skall förvalta naturens rikedomar, och inte uppträda som vore hon jordens härskare, leder till avståndstagande från kraftiga ingrepp i miljön samt motstånd mot avancerad manipulation av djur- och växtarter. Dagens industriella jordbruk och djurhållning kan med fördel ses som uttryck för den moderna människans brist på insikt om sina egna begränsningar, såväl moraliskt som kognitivt.
      3) Institutioner. Till skillnad från den form av radikal liberalism som ser institutioner som hämmande begränsningar på den individuella utvecklingen, fäster konservatismen vikt vid institutioner, i bemärkelsen sociala formationer, med sina, som Muller uttrycker det, egna regler, normer, belöningar och sanktioner. Med institutionerna förknippas värden som auktoritet och förpliktelser, och inordning i dem anses ge tillgång till meningsbärande sammanhang. Inom institutionerna, då i första hand familjen och kyrkan, erbjuds möjlighet till ovan nämnda kompletteringar. Genom varaktiga och ömsesidiga förpliktelser i närmiljön kan människan nå en bit på vägen mot sitt sanna jag. Det är därför självklart för konservativa att slå vakt om äktenskapet. Giftermålet är frivilligt men inte dess plikter, för att citera Burke.
      4) Den fjärde punkten hos Muller berör seder, vanor och fördomar. Författaren pekar här på den vikt som fästs vid att människor följer från generation till generation överförda uppfattningar om rätt och fel. Dessa moraliska värden traderas bäst genom socialisation inom ramarna för institutionerna och låter sig inte ersättas av rationellt grundade föreställningar.
      5) Historisk förankring och partikularism. Som flera gånger antytts betonas genomgående den historiska utvecklingens betydelse. Muller framhåller att en institutions överlevnad genom tidevarven betraktas som ett bevis för dennas lämplighet. Författaren betonar att konservativa inte sätter likhetstecken mellan att en institution, eller ett ekonomiskt system eller en författningspolitisk lösning, fungerar väl i ett land och att den är universellt tillämpbar. När liberaler och socialister når ett lyriskt stämningsläge med hjälp av rörelsens metafor, vill konservativa gärna framhålla platsens betydelse. Den enskilde liksom släktet lever i rummet. Hon präglas av hemmet, bygden, provinsen och landet, men även av kontinenten.
      6) Avståndstagande till kontraktsmässiga relationer. Både med avseende på människornas direkta relationer till varandra och med avseende på individens förhållande till samhällshelheten avvisar konservativ idétradition kontraktsmässiga synsätt. Samhället anses föregå den civiliserade människan, inte tvärtom. Att individen har att iakttaga plikt, inte bara kräva rätt är ett lika framträdande som genomgående tema i konservativ argumentation.
      Det kan här parantetiskt noteras att Muller inte rätt tycks ha uppfattat organismmetaforens plats i konservativt tänkande, då han reducerar den till att beskriva sociala institutioners ömsesidiga beroende. Muller har förvisso rätt i att långt ifrån alla konservativa förgrundsgestalter resonerat i termer av organismer, men han missar att organismföreställningen gärna tas i bruk för att illustrera att samhällen är något mer än blott en summa av innebyggarna.
      7) Mullers sista punkt handlar om religionens samhälleliga betydelse i konservativ agitation. Religionen bidrar enligt detta synsätt till att dämpa de samhälleliga konflikterna och till att motivera individerna till moraliskt riktiga handlingar. Det är med avseende på religionens plats i konservatismen som Mullers sammanfattning av idétraditionen tydligast skiljer sig från Russel Kirks. Medan Muller i flera avseenden tonar ner religionens betydelse listar Kirk som konservatismens första fundament: ”Belief in a transcendent order, or body of natural law, which rules society as well as conscience. Political problems, at bottom, are religious or moral problems.” Denna skillnad mellan Muller och Kirk för oss över till en diskussion om konservatismen, religionen och upplysningen.

Olycklig association
Om Mullers bestämning av konservatismen med hjälp av ett antal föreställningar, argument, teman och metaforer ger en i långa stycken god vägledning in i den konservativa idétraditionen, så innefattar hans resonemang i övrigt en rad tveksamma ståndpunkter. Till dessa hör att han använder termen ”historisk utilitarism” för att beskriva den grund från vilken konservativ samhällsanalys enligt honom tenderat att utgå. Han kontrastrerar detta synsätt med vad han kallar en ortodox hållning, det vill säga en hållning som grundar sin argumentation i föreställningen att specifika samhällsförhållanden och institutioner är avspeglingar av, eller grundade i, metafysisk sanning.
      Termen historisk utilitarism skapar olyckliga associationer, då tanken söker sig mot Bentham och de försök som gjorts att placera Burke i ett fack där han svårligen kan anses höra hemma. Bland andra Russel Kirk har kraftfullt tillbakavisat den i sekundärlitteraturen annars vanliga uppfattningen att Burke (det är i huvudsak från den engelske statsmannens skrifter som Muller utgår) kan betraktas som någon form av utilitarist. Muller tilllhör förvisso ej den skara forskare som jämställer Burkes förord för att noga beakta principers konsekvenser med nyttofilsofi. I stället använder Muller termen utilitarism för att beteckna en strävan i största allmänhet efter människors välbefinnande. Denna begreppsbestämning är dock så konturlös att den också av det skälet ter sig svår att acceptera.
      Det stora problemet med Mullers synsätt är att han genom att kombinera dikotomin mellan ortodoxi och konservatism med en argumentation om att konservatismen bör förstås som historisk utilitarism, får både Burke och den från honom emanerande konservativa idétraditionen att framstå som olyckligt entydig. Såväl hos den brittiske skriftställaren som många av hans efterföljare finns en spänning mellan metafysikt/religiöst grundade synsätt och en historiskt baserad argumentation, och det låter sig inte utan vidare hävdas att Burke lägger tonvikten vid det senare.
      Åtskilliga Burkeforskare har hävdat att de båda argumentstyperna, religion och historia, uppträder sammanvävda med varandra. Peter Stanlis har i Burke and the natural law framlagt uppfattningen att känneteckande för Burke är att han utgår från existensen av en objektiv moralisk ordning men samtidigt menar att denna uppenbarar sig i den konkreta historiska erfarenheten. Kirk uttrycker en snarlik ståndpunkt då han beskriver Burkes historiesyn: ”History is the gradual revelation of a supreme design - often shadowy to our blinking eyes, but subtle, resistless, and beneficent God makes history through the agency of man.” Ett synsätt som, parantetiskt sagt, i svensk miljö för tanken till historiefilosofin hos bland andra Erik Gustaf Geijer, Harald Hjärne och J A Eklund.
      Kontentan av denna hastiga utflykt i Burkeforskningens terräng är att det på goda grunder går att ställa sig tveksam till Mullers dikotomi mellan ortodoxi och konservatism samt till bruket av termen ”historisk utilitarism”. Religionen har en mer framträdande position i konservativ idétradition än vad Mullers argumentation ger utrymme för.

Motupplysningen
Muller ägnar också möda i sin inledande översikt åt att bestrida uppfattningen att konservatismen är en del av vad den engelske idéhistorikern sir Isaiah Berlin i en ofta åberopad essä kallat motupplysningen. Termen skall förstås som en samlingsbeteckning för en strömning, ehuru ej enhetlig, förenad av avståndstagande från upplysningens centrala dogmer och av skepsis mot universialism och rationalism. I polemik med Berlin menar Muller att det är ett allvarligt felslut att inplacera Burke i mot-upplysningens tradition. Konservatism och upplysning är enligt Muller inte ett omaka par.
      Burke tilldelas inte någon framträdande position i Berlins översiktligt hållna essä, åtminstone inte i den bemärkelsen att Berlins argumentation upprätthåller sig vid hans exempel, men flera av de synsätt som Berlin menar prägla mot-upplysningen, eller rättare sagt viktiga delar härav, är dock tillämpbara på Burke. Till dessa uppfattningar får räknas att helheter ej låter sig reduceras till sina delar, skepsis mot rationellt grundad universialism, avståndstagande från mekaniska synsätt och förord för det historiskt framvuxna framför det kontraktsbaserade. Detta pekar mot att Muller närmare borde ha låtit utreda förhållandet mellan konservatism och upplysning. Han problematiserar dock inte sin position. Att Muller i The other God that failed, argumenterar för rakt motsatt uppfattning mot den han intar i Conservatism är knappast ämnat att öka känslan av tillförlitlighet.
      I en diskussion om konservatismen och upplysningen kan det, som bland andra Svante Nordin påpekat, vara på sin plats att skilja mellan å ena sidan Burke och å andra sidan hans konservativa efterföljare. De senare har enligt Nordin ofta mera entydigt än Burke ställt sig avvisande till upplysningens idéer. Burke kände viss affinitiet med den skotska upplysningen. Ett exempel på denna förbindelse är att hans ekonomiska tänkande påtagligt påminner om Adam Smiths. Det finns också band mellan honom och David Hume.

Upplysningens son?
Om upplysningen, i enlighet med vad många namnkunniga idéhistoriker förordar, ses som en fransk företeelse centrerad kring les philosophes blir det betydligt vanskligare att som Nordin ge Burke den dubbla titulaturen ”Upplysningens son och konservatismens fader”. Peter Stanlis har påpekat att dylika påståenden kräver att allt 1700-talstänkande jämställs med upplysningen. I likhet med bland andra den svenske idéhistorikern Tore Frängsmyr menar Stalins att en definition som jämställer upplysningen med 1700-talstänkande i allmänhet är obrukbar för historievetenskapens syften.
      Även om Stanlis och Kirk uppvisar en likhet med den nyttoskola de kritiserar i det att deras Burkebild stundom kan förefalla alltför entydig för att rättvisande återge den brittiske statsmannens arbeten, ligger det närmare till hands att ansluta sig till deras uppfattning av Burke som en uttalad kritiker av upplysningen än att försöka infoga honom och därtill den konservativa ideologin i en, låt vara brett fattad, upplysningstradition. Det vill till att hålla sig med mycket vida ramar om Mullers egen förteckning över konservativa principer skall pressas in i ett upplysningsschema. Det torde inte vara för mycket sagt att principella ståndpunkter som människans ofullkomlighet, kunskapsteoretisk moderation, förordandet av institutioner, av vanor, seder och fördomar, historisk förankring och partikularism, avståndstagande till kontraktsmässiga relationer samt framhävandet av religionens samhällsnyttiga betydelse mer är att betrakta som en reaktion mot upplysningen än som ett utflöde av densamma.
      Som antytts så utesluter en sådan uppfattning varken att det fanns i vid mening konservativa drag i upplysningstänkarnas politiska filosofi eller att konservatismen i allmänhet och Burke i synnerhet bär på influenser från upplysningen. När Muller hävdar att upplysningselementet i konservatismen består i att dess företrädare på grundval av förnuftet argumenterar för människornas välbefinnande, blir emellertid ansatsen återigen orimligt inkluderande. Ett ofta återgivet stycke från Reflektioner om franska revolutionen kan tjäna som en illustrativ slutkläm för diskussionen om det problematiska i Mullers förståelse av konservatismens relation till upplysningen: ”Vi är rädda för att låta människan leva och handla blott efter vars och ens förråd av förnuft; eftersom vi misstänker att detta förråd hos var och en är litet, och att individerna skulle göra bättre i att lita till det samlade förnuftskapital som nationer och tidsåldrar tillhandahåller.”

Inte oproblematiskt
Muller ägnar i sina inledande resonemang viss uppmärksamhet också åt radikalkonservatismen, ett område som han, som sagt, utförligt studerat i bland annat The other God that failed. Som bland annat ett meningsutbyte mellan Per Dahl och Jonas de Geer i Contextus (nummer 2 & 3 / 1997) visat så är termen ingalunda oproblematisk, då den ger upphov till en rad olika, och inte sällan kontradiktoriska, associationer. Givet att vi ändock, i brist på bättre uttryck, accepterar begreppets användbarhet skulle radikalkonservatism förenklat kunna beskrivas som en ideologisk position, vilken är bestämd av en sammansättning av bejakande och negerande av klassisk konservatism. Då termen är omstridd, vill jag poängtera att diskussionerna i det följande utgår från Mullers begreppsanvändning.
      Både den radikala och den klassiska konservatismen fäster stor vikt vid att binda individerna till med förpliktelser och auktoritet förknippade överindividuella enheter. Båda synsätten framhäver också betydelsen av historisk och partikulär förankring. Ett tredje gemensamt drag är uppfattningen att livet i det traditionella samhället var förhållandevis äkta och gav ett annat utrymme för andliga och kulturella värden samt präglades av gemenskap som gått förlorad under moderniseringens nedbrytande inverkan.
      För att särskilja den radikala från den traditionella konservatismen kan två frågor ställas. Den första gäller inställningen till det existerande samhällets institutioner: kan dessa fylla de eftersträvade funktionerna? Den andra frågan gäller möjligheten av institutionellt nyskapande: kan på politiskt väg konstruerade institutioner kompensera vad moderniseringsprocessen brutit ner? En grundförutsättning för att en radikalkonservativ hållning skall avteckna sig är att det för den studerade personens, intellektuella kretsens eller politiska rörelsens del går att ge ett klart nekande svar på den första frågan och ett lika tydligt jakande svar på den andra. Uppfattningar i stil med att det existerande samhällets institutioner inte förmår tillfredsställa behoven av gemenskap, auktoritet och helighet eller att det traditionella samhället, och med detta förknippat omistliga värden, är bortom all räddning genererar inte i sig radikalkonservativa ställningstaganden. Det krävs, som sagt, också en stark tilltro till möjligheten av institutionellt nyskapande.
      Muller tydliggör denna skillnad mellan klassisk och radikal konservatism genom att återknyta till den andra övergripande principen i framställningen över den konservativa idétraditionen: ”The conservative propensity to epistemological modesty and the related arguments regarding the importance of latent functions and unanticipated negative consequences, all of which lead to caution in reform, are not only absent from the discourse of radical conservatism but scorned by them.”
      Det finns därför som regel hos radikalkonservativa en helt annan tendens att på bred front förlita sig på politisk maktutövning än vad som varit fallet i den klassiskt konservativa idétraditionen. Till detta förhållande bidrar också att det i radikalkonservativa kretsar ofta funnits mer uttalade sociala ambitioner än vad som varit fallet bland traditionellt konservativa. Till exempel riktade den svenske radikalkonservative skriftställaren Adrian Molin återkommande skarp kritik mot det unga 1900-talets partipolitiska höger för dess i hans ögon passiva och likgiltiga inställning till situationen bland samhällets olycksbarn. Den eftersträvansvärda samhällsgemenskapen gick enligt Molin inte att uppnå med mindre än att ett omfattande socialt reformprogram sjösattes.
      I likhet med åtskilliga uttryck för vänsterradikalism går högerradikalismens mål via den höggradigt aktivistiska staten. Där traditionell konservatism ofta fäst stor vikt vid intermediära enheter — såsom familjen, kyrkan, lokalsamhället — och tenderat att i dessa se spärrar mot såväl upplösande individualism som en expanderande statsmakt har radikalkonservatismen en i många avseenden absolut syn på staten. Med uttalad radikalism i allmänhet delar radikalkonservatismen också ett starkt destruktivt drag, i så måtto att en mer eller mindre total förstörelse av det existerande samhället anses vara förutsättningen för vad som föreställs bli en skön ny värld. Till skillnad från vänsterradikalismens emancipatoriska mål syftar emellertid radikalkonservatismen till ordningens återställande. Muller har, i The other God that failed, uttryckt detta som att ”Radical conservatism is a revolt against existing institutions in the name of authority.”

Modernitetens effekter
Som redan framskymtat är förhållandet till moderniseringsprocessen av central betydelse för att klargöra skillnaderna mellan traditionell respektive radikal konservatism. För det första förefaller företrädare för den senare riktningen generellt sett göra mera drastiska bedömningar av modernitetens effekter, dessa anses helt ha omöjliggjort känslan av kontinuitet, förankring och historiskt bestämd identitet. Endast en revolutionär restauration kan återuppväcka med det förflutna förknippade värden.
      Som Hans Freyers exempel tydligt visar, ställs radikalkonservatismens företrädare inför en rad frågor som den traditionellt konservative, med dennes förankring i religionen och/eller den upplevda historiska kontinuiteten, inte på samma sätt konfronteras med. Dessa frågor handlar om vad autenciteten, de andliga värdena och den sammanhållande helheten skall bestå av. Någon pastoral vision är dock radikalkonservatismen inte bärare av. En andra skillnad mellan traditionellt konservativa och radikalkonservativa ligger därför på det subjektiva planet. Radikalkonservativa uppfattar sig själva som revolutionärer och — vilket ges av själva beteckningen — radikaler, rent av som de enda sanna radikalerna.
      Riktningen skiljer sig för det tredje från den traditionella konservatismen genom att framträdande moderniseringsdimensioner är integrerade i åskådningens kärna. Som inte minst de europeiska högerpartiernas exempel, men också somliga uttryck för amerikansk nykonservatism, visar har förvisso konservativa partier och intellektuella rörelser, under åtminstone 1900-talet, ofta bejakat industrisamhället och den därmed sammanhängande ekonomiska moderniseringen. Det för radikalkonservatismen utmärkande är emellertid att i första hand teknologi men också ekonomisk modernisering och politisk aktivism ses som förkroppsligande av autencitetens, partikularismens och gemenskapens värden. Ett faktum som kan tyckas paradoxalt med tanke på att teknik vanligtvis betraktas som definitionsmässigt gränsöverskridande, och därför i konservativ moderniseringskritik ofta förknippas med själlöshet och uniformism.

Central problematik
Ett viktigt skäl till att ägna uppmärksamhet åt radikalkonservatismen och resonera kring likheter och skillnader mellan denna strömning och mer klassiskt konservativa synsätt är att diskussionen bidrar till att aktualisera ett viktigt problemkomplex för 1900-talets konservatism. Denna problematik gäller frågan om hur intellektuella personer reagerat på, och sökt hantera, konflikten mellan konservativa ideal och moderniseringens frambrytande stormvågor.
      Som Muller framhåller börjar det konservativa försvarsarbetet för specifika institutioner, värden och föreställningar ofta först i den stund då ett påtagligt hot föreligger. Denna inriktning på reaktion mot vad som ofta visat sig vara oövervinneliga krafter kan lätt få konservatismens sak att framstå som omöjlig. Muller menar att varje tänkbart val av reaktionsstrategi är förknippat med problem. Han nämner tre dylika förhållningssätt. 1) Den flexibla strategin, som innebär ett betydande mått av anpassning med risk att kärnvärdena går förlorade. 2) Den rigida strategin, det vill säga ett kompromisslöst försvar av hotade institutioner, som lätt leder till politisk irrelevans. 3) Den radikala strategin, vilken strider mot konservatismens epistemologiska moderation.
      Mullers strategieresonemang är inte uttömmande, men han aktualiserar den centrala frågan om hur konservativa företrädare skall uppfatta sitt uppdrag i en fientlig omvärld. Hans historiskt inriktade översikt kan därför också tjäna som avstamp för en aktuell samhällspolitisk diskussion med konservativa förtecken. Conservatism stimulerar till instämmande, invändningar och tillämpningar och borde, sina icke försumbara brister till trots, kunna bli ett standardverk.