Inte problemet
Enkelt uttryckt har något gått fel när traditionen behöver argumentera för sig. Det är inte traditionerna som är problemet utan det liberala samhällets tro att det klarar sig utan det som är svårformulerat, och att det alltid hänvisar till yttre manifestationer såsom konsensus, nödvändigheten av konflikthantering, och en rationell och ständigt ökande frihet, jämlikhet och egendom. Dessa anspråk är givetvis ihåliga och måste utmanas. Den liberala individualismen och hedonismen gör en självuppoffrande lojalitet till en absurditet, men inget samhälle skulle klara sig utan en sådan. Ett genomgående liberalt samhälle kan egentligen inte finnas till; vänsterns ihärdiga försök att förverkliga sina drömmar har alltid lett till katastrofer. En etablerad liberalism bygger på de traditionella sammanhang och förståelser som den förkastar, och även på de vanliga människors levnadsmönster som den samtidigt förlöjligar och attackerar.
      Konflikten mellan dessa liberala anspråk och vanligt mänskligt leverne resulterar i den liberala skuldkänslan och de liberala samhällenas långsamma väg mot självförstörelse. På grund av att sociala förpliktelser ytterst vilar på ojämlikhet och kulturella värden som inte nödvändigtvis är rationella, så uppfattar alltid liberaler sitt samhälle som i grunden ojämlikt. När de befinner sig vid makten så använder de sig av denna för att förstöra den sociala ordning de behärskar.
      När den liberala staten utvecklas så utvecklas även dess motstånd mot alla traditionella arrangemang. Den försöker utrota normala moraliska bindningar, de som i princip innebär förpliktelser inför det partikulära, och speciella som familj, etnicitet och religion och ersätta dem med byråkratiska arrangemang som man anser vara rationella och rättvisa. Problemet med sådana arrangemang är att byråkrati och abstrakt altruism saknar den styrka som verkliga förpliktelser gentemot familj och vänner innebär. Försöken att rationalisera de sociala livsmönstren försvagar därför människors känsla av ömsesidiga förpliktelser, vilket oundvikligen leder till ökad kriminalitet och ökade sociala utgifter, och andra allvarliga samhällsproblem. Eftersom den liberala staten inte kan erkänna källan till dess problem utan att samtidigt undergräva sin legitimitet, så förblir problemen olösta och växer i styrka.

Svårt
Liberalismen misslyckas därmed med att både förstå sig själv och världen i stort, en värld som också i slutändan förstörs av dess misslyckanden. Under tiden korrumperar liberalismens brist på samband med verkligheten hela det politiska språket och samtalet, något som resulterar i den ”politiska korrekthetens” absurditet och intolerans. I ett land som Amerika som inte har någon annan egentlig idétradition får alla icke-liberala åsikter får svårt att göra sig hörda. Även när man åberopar sig på nationella symboler så blir det i bästa fall med tveksamhet. Amerika har ingen äldre kristen tradition, ingen myt om ett gemensamt blodsband, ingen gammal regim eller tron – bara symboler som revolutionen, konstitutionen, Frihetsgudinnan, symboler som liberalerna har större rätt till än traditionalisterna.
      Amerikansk traditionalism har därför alltid varit oartikulerad och icke-teoretisk. I brist på övertygande teorier och symboler har den alltid haft svårigheter med att försvara sig. Dess överlevnad har berott på både de amerikanska institutionernas praktiska framgång, och den nationella vanan av att undvika en allt för omfattande systematisering, som bägge nog bidragit till att de amerikanska principerna så långsamt implementerats.
      Beundrandet av ”the Founding Fathers” är den uttryckliga politiska åsikt som traditionalismen sagts stå för, det vill säga för en liberalism som den var vid tiden för Amerikas grundande. Genom att kuva liberalismens utveckling minskade denna beundran liberalismens skadeverkningar. Den amerikanska staten, framförallt den federala, har alltid främst varit ett kontrakt som rört materiella ting. Därför har traditionalismen behövt arrangemang som gjort vana och seder oberoende av staten, och dessa arrangemang var en betydande del av det styre som grundlagsfäderna etablerade. Dessa inkluderade en begränsad maktutövning, decentralisering, lokaldemokrati, och en informell social kontroll som bestod av en blandning av protestantism, moralism, och traditionella vanor och antaganden.

Kompromiss
Fast än den inte varit logiskt bärkraftig så fungerade kompromissen mellan liberalismen och traditionalismen, och bestod märkligt nog både när den möttes av Lincolns krig mot Syd, Roosevelts ”New Deal”, och internationalisternas alla krig under 1900-talet. Båda sidor gynnades av alliansen; traditionalismen behövde liberalismen för sin legitimitet, och liberalismen behövde traditionalismen för sin överlevnad och stabilitet. Resultatet blev en politisk ordning som tillfredsställde både de liberala och traditionalistiska impulserna så länge som ingendera gick för långt.
      Under de senare decennierna har denna stora kompromiss i hjärtat av den amerikanska politiska ordningen fallit samman. Trots allt motstånd kom de liberala idéerna att förstås och tillämpas på ett allt mer allomfattande sätt, till dess att den sociala sammanhållningen inte längre kunde grunda sig på de sedan länge bortgångna vita slav- och landägande grundlagsfädernas moraliska auktoritet. En ren och destruktiv variant av liberalismen gjorde sig gällande i det amerikanska samhället, och de härskande eliterna började alltmer se traditionalismen som ett hot mot den rådande politiska ordningen och som ett förnekande av den officiella politiska moralen. Konsekvenserna av detta blev bland annat en social och moralisk kris, och för första gången i Amerika tillkomsten av en bred och omfattande konservativ rörelse.
      De frågor som engagerat denna rörelse har varit skiftande, alltifrån abort till välfärdsfrågan; det som har enat dem har varit motståndet mot den växande och radikala centralistiska staten och försvaret för decentraliserade traditionella institutioner som tidigare skyddades av den begränsade maktutövningen och lokal kontroll. Dessa institutioner var familjen, lokalsamhället, kyrkan, och vanliga människors ansvar inför deras eget välbefinnande och bevarandet av den sociala ordningen. Det är i försvaret av dessa institutioner som de amerikanska konservativa markerat sin ståndpunkt.
      De amerikanska eliterna gynnar givetvis de offentliga institutionernas utökade makt, och därför även de liberala principer som de är baserade på. Folkliga traditionalistiska rörelser har därför varit anti-elitistiska. De har även varit anti-intellektuella; den allmänna amerikanska politiska debatten har främst handlat om att utveckla och förverkliga de liberala principer som offentligen ses som auktoritativa, och traditionalisterna har tagit avstånd från detta. I frånvaro av en adel eller en hierarkisk kyrka har det inte funnits någon annan välutvecklad idétradition; förkastandet av de liberala idéerna har därför samtidigt inneburit förkastandet av organiserade politiska tankegångar i allmänhet.
      Den amerikanska konservatismens antielitism och anti-intellektualism har varit en allvarlig svaghet. De konservativa har i frånvaron av både en intern förståelse av politiken och en tillräckligt teoretisk förmåga att förstå samhälle och tradition, varit godtrogna, kortsiktiga, och lättmanipulerade av opportunister och motståndare. Politiker behöver de konservativas röster och kan därför inta symboliska positioner till förmån för folkliga traditioner och synsätt, men det allvarsamma administrerandet och styrandet av staten fortsätter handhas av den nationella eliten, som alltid förblir troget liberala.
      Det befintliga systemet har effektivt inlemmat alla de konservativa som inom det erhållit makt och inflytande, och kväst de rörelser som inte ville spela med. Högern fick väldigt lite under Reagan-, Bush- och Gingrich-åren, en epok som antogs vara en reaktion var i själva verket en period som innebar massinvandring från tredje-världen, stärkandet av ”positiv särbehandling”, den politiska korrekthetens utbredande, den folkliga kulturens och sexualmoralens fortsatta nedvärdering, en utökning av välfärdsstaten och regelmässigt inkräktande, ett fortsatt bekräftande från alla offentliga ledare att abort är en integrerad del i det amerikanska systemet, samt ett aggressivt och forcerat byggande av ”the New World Order”. När Buchanans kandidatur, en rörelse som var medveten om konservatismens svek och missbruk, och började samla stora skaror och ett seriöst stöd, så blev den utsatt för en oöverträffad smutskastningskampanj iscensatt av hela det politiska och mediala etablissemanget, även från dem som av många ansågs vara konservativa. Då den nationella amerikanska politiken utgörs och avgörs genom televisionen och den nationella pressen, så lyckades kampanjen och Buhanans massiva stöd avtog raskt.

Självmedveten
Den folkliga kampen för en amerikansk självmedveten traditionalism hade inte desto mindre börjat. Kampen är nödvändig. En uthärdlig social ordning är omöjlig ifall man inte tar mer hänsyn till traditionella principer än som nu är fallet i dagens Amerika. Om inte de konservativa blir mer teoretiskt kompetenta, så kommer de fortsätta med att missförstå frågorna, och kämpa men förlora alla strider då deras motståndare valt slagfälten.
      De senaste 50 åren har inneburit ett fåtal försök i den riktningen, med begränsad framgång. Det mest omfattande var det som den framlidne Russell Kirk gjorde som med stöd av fantasin, fromhet och en handfull faktauppgifter upptäckte ”det konservativa tänkandet” som tidigare hade passerat obemärkt i Amerika. Han försökte på olika sätt att förespråka det tänkandet och ge det liv och innehåll genom sitt skrivande och sina föreläsningar, samt genom de tidskrifter han grundade och redigerade, Modern Age och The University Bookman.
      Kirk är fortfarande påtagligt närvarande i den intellektuella högern, men det är fler som beundrar än följer honom. Hans åsikter har haft ett relativt litet inflytande på den folkliga konservatismen. De tenderar att vara synkretistiska, abstrakta och vaga, och är därför bara svagt sammanbundet med det som folk verkligen lever och dör för. Kirks försök att definiera en traditionalism som kunde omfatta Amerika som helhet var nydanande men inte helt framgångsrikt. En sann traditionalist bryr sig mindre om traditionen i generella termer än sin egen specifika tradition. Tidigare och bättre författare som till exempel T S Elliot som flyttade till England för att finna en tradition, och ”the Southern Agrarians” som var lojala mot den de ärvt i den amerikanska södern, hade främst tagit sin traditions partikularitet till sig, och kände följaktligen en svagare samhörighet med Amerika som helhet. Andra som Kirk såg som föregångare, bland dem framstående kritiker som Irving Babbitt och Paul Elmer More, var snarare kosmopolitiska humanister än partikularister, och avvisade liberalism och modernism mer med hänvisning till en brett definierad förmodern förståelse av förnuftet än till traditionen som sådan.
      Sålunda kvarstår problemet med att skapa en intellektuell traditionalism och att knyta denna till en bred folklig rörelse, och även problemet med en intellektuell, enhetlig och slagkraftig amerikansk konservatism. Trots alla svårigheter fortsätter denna strävan och gör även vissa framsteg. Det klassiska amerikanska samarbetets sammanbrott, mellan liberalismen och traditionalismen, har ökat avståndet mellan traditionalisterna och den styrande makten och tvingat dem att förtydliga sina ståndpunkter. Detta återspeglas också i ledarskapet i den folkliga rörelsen. Patrick Buchanan är inte ursprungligen en politiker utan en välutbildad journalist som står flera ledande intellektuella traditionalister nära.

Förnyad allians?
Konservativa tänkare har föreslagit en mängd olika teorier för att klargöra förhållandet mellan traditionalismen och det politiska mönstret i Amerika. Den vanligaste åsikten är den att en levande konservatism måste bejaka sitt eget samhälles traditioner, och den amerikanska traditionen innehåller ett auktoritativt liberalt element.
      Därför anser många att amerikanska konservativa måste acceptera frihets- och jämlikhetsidealen och samtidigt försöka ge liv åt ett förhållningssätt mellan dem och nödvändiga icke-liberala ideal och tillvägagångssätt. Det finns en stor variation av åsikter om hur en sådan förnyad allians skulle kunna växa fram. Konservativa libertarianer argumenterar för omfattande restriktioner när det gäller statens agerande, så att man åter igen kunde begränsa de liberala principernas implementering till mindre delar av samhället. Andra, inklusive en grupp med ”neo- Confederate secessionists” vill betona regionalism och lokal kontroll. Ytterligare andra, framförallt nykonservativa ex-liberaler som ser en stor stat som oundviklig, manar till stöd för traditionella dygder för att dessa skall kunna ge den liberala politiska ordningen ett nödvändigt stöd.
      Andra ifrågasätter huruvida denna gamla allians någonsin kan återupprättas. Många av dem som betonar de transcendenta aspekterna av traditionalismen tror att det i den nuvarande krisen är viktigare att ta itu med grundläggande frågor snarare än att ta till sig gängse politiska strömningar och söka återskapa äldre arrangemang. De som tycker så känner sig ofta obekväma med det fortsatta accepterandet av frihet och jämlikhet som politikens främsta mål, och avvisar tanken på att använda ”traditionella värden” som ett sätt att rädda den amerikanska politiska ordningen från sig själv. Dessa är protestanter, katoliker och några judar, som alla anser att religionen bör vara i politikens mitt. Bland dessa brukar de folkligt konservativa vara protestanter och de intellektuella vara romersk-katolska eller ibland anglikaner, men detta är långt ifrån enhetliga tendenser.
      Dessa har givit den traditionalistiska ståndpunkten mycket av dess folkliga och intellektuella stöd, men är knappast kända utanför sina egna kretsar. Konservativa, vars främsta lojalitet är gentemot det etablerade och sakernas tillstånd håller dem ofta på behörigt avstånd. Exempelvis så visar en nyligen inträffad händelse på detta, då den nykonservativa tidskriften First Things publicerade ett seminarium som betonade att utifrån religiös, en naturrättslig eller en klassisk liberal ståndpunkt så är inte den amerikanska regimens fortsatta legitimitet garanterad. Den omedelbara konsekvensen blev en stor skandal och en öppen splittring bland de nykonservativa, och tre betydande redaktionsmedlemmar fick avgå.

Stöd
De olika religiösa perspektiven visar upp skillnad i sin styrka. Protestantisk traditionalism finner stöd i den amerikanska historien; flera av de första nybyggarna i Amerika var protestantiska dissidenter som ville skapa ett gudfruktigt samhälle, och fram till mitten av detta århundrade så förblev en vag ickedoktrinär protestantism amerikas etablerade men informella religion. Den hämtar också sin styrka från dess band med den växande kristna traditionalistiska motkulturen som finns bland folk som är aktiva med ”homeschooling”, friskolor och lokala kyrkor, och med stöd ifrån ett nätverk av kristna förlag, TV- och radiostationer. Dess svaghet är protestantismens, och främst den amerikanska protestantismens betoning på individuella tolkningar och erfarenheter, vilket slutligen kommer leda till samma triumf över traditionen som individuell frihet och jämlikhet hade och som omintetgjorde den klassiska amerikanska ordningen.
      Katolska traditionalister står inför svårigheter som till en början är allvarligare, då de i sökandet efter ett historiskt stöd som amerikaner måste se deras rötter och det amerikanska samhällets i Europa, och i den medeltida kristendomen, och framför allt i tanken på en naturrätt. De måste också respektera den amerikanska Kyrkans auktoritet, som mer är en kyrka för immigranter än för en amerikansk särskildhet, och är starkt påverkad av modernism och politisk liberalism. I vilket fall så innefattar deras utgångspunkt en allomfattande förståelse av världen som också accepterar traditionens auktoritet, och är i grunden den mest innehållsrika och enhetliga traditionalistiska positionen. I de hårda tider som komma skall kan dessa fördelar visa sig viktiga.
      Anglo-katolicismen som är en ytterligare tendens som här och var står att finna bland intellektuella traditionalister såg ut att under en tid visa på en medelväg som kunde förlika Amerikas engelska protestantiska arv med en tradition av starka principer och kontinuitet i den världsvida kyrkan. Vad än den betydde i England så blev anglo-katolicismen alltid en konstgjord skapelse i Amerika; i vilket fall är den utdöende på bägge sidor om Atlanten, tillsammans med den Anglikanska kyrkan och det traditionella engelska samhället till vilken kyrkan är knuten, och den kommer knappast spela någon som helst roll i framtiden.

Förnyat traditionsintresse
Förutom dem som kallar sig konservativa så har inflytelserika akademiker såsom Alasdair MacIntyre under senare tid visat traditionen ett förnyat intresse. Den tradition som akademikerna funderar kring tenderar emellertid att vara för intellektuell. För att omfatta en levande tradition som förespråkar ett verkligt levnadsmönster behövs inte bara ett avvisande av liberala teorier, utan även ett avvisande av den liberala praxisen som bland annat innebär feminism, multikulturalism, och andra former av radikala jämlikhetssträvanden som den akademiska respekten numera kräver. En levande tradition är beroende av sådant som är så icke-liberalt som könsroller och etnisk sammanhållning. Ingen i akademikernas huvudfåra skulle våga tillstå något sådant, minst av allt professor MacIntyre.
      Traditionalismens omedelbara framtidsutsikter ser dåliga ut. Traditionen är inte organiserad för att kunna försvara sig själv. Den blir självmedveten först när den stöter på problem, då alla traditioner som fungerar som de ska knappast alls märks. Nutidens tendenser politisk centralisering, världsmarknader, snabba och billiga resor, direkta bredbandstekniska kommunikationer, radikal statssanktionerad jämlikhet är alla genomgående antitraditionella fenomen. Det är vidare liberalerna som formar den offentliga debattens språk och bilder; den centraliserade moderna kommunikationstekniken har gjort deras åsikter till en universell flodvåg, och det är svårt att inte bli våt. Allt motstånd betecknas som extremism och de som framför kritik blir avvikare och kättare.
      Motståndet har också svårt att finna fotfäste, och faller allt för ofta tillbaka på sin envishet och vägran att använda tanken som ett verkligt försvar.
      På det stora hela är dock läget gynnsamt då människan i sig är en social varelse och därmed både religiös och partikulär. Samhället är verkligt och konkret, och det baseras på det som vi inte alltid kan bemästra, och det är det som görs oss till dem vi är. Universalism och rationalism är alltså inte tillräckliga, det partikulära och för-rationella finns i det sociala livets mitt, och ges en civiliserad form genom traditionen. Vidare baseras samhällen på auktoriteter, och auktoriteten på principer som har sitt ursprung före samhällsbildningarna, principer som endast traditionen givit människor tillgång till. Detta innebär att ju mer den nuvarande ordningen förnekar traditionen desto mer bäddar den för sin egen undergång. Då bestående uttryck av mänskligt liv kräver politisk traditionalism så kommer den överleva de specifika former som vi har hittills har sett. Det är därför intressant att se hur den kommer formulera och uttrycka sig gentemot alla motgångar. De européer som kring sig iakttar Revolutionens fortgående förstörelse av alla skillnader och sammanhang, kanske därför finner att utvecklingen i Amerika kan vara värd att ta i beaktan.