PK vad är det?
Ja, den politiska korrektheten breder ut sig och vad är då lämpligare att föreslå än läsning av Pierre Kullboms och Per Landins (red) Politisk korrekthet på svenska (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1998). Detta är, minst sagt, en välkommen antologi trots sina brister.
      Vad är då ”politisk korrekthet” (PK)? Begreppet är, som redaktörerna påpekar i förordet, luddigt. Först var ”political correctness” en programbeteckning för den inflytelserika amerikanska universitetsvänstern. Enligt Encyclopedia Britannica är det ”en lös sammansättning av feminister, marxister, multikulturalister och alternativa som försvarar sina gemensamma vänsterpositioner beträffande ras, sexualitet, familj, social klass, miljö och liknande frågor”. I bakgrunden skymtar alltså Marx, Freud och Greenpeace. Kullbom och Landin påpekar dock att PK i huvudsak är en metod att ”lägga locket på debatten och tysta vissa icke konforma sanningar.” Genom tiderna har det förstås funnits olika metoder att lägga locket på. Svante Nordin utreder i sin artikel om PK i vetenskapen att makthavarna i alla tider försökt styra forskarnas arbete. Karl IX slog till exempel fast att solen rör sig kring månen och det blev förstås den politiskt korrekta uppfattningen. Men det är inte den typen av maktmedel som menas med PK. Under de senare årtiondena har PK tagit nya, mer förfinade former.

Efterkrigsfenomen
De flesta författare menar att ursprunget står att finna i 68-rörelsen. Jonas De Geer anser dessutom, i den kanske mest uttömmande analysen av det politiskt korrekta, att denna vänstervåg var en konsekvens av de idéer som blev förhärskande efter kriget. PK är alltså ett efterkrigsfenomen, som finner sin näring i den antifascistiska statsreligion där allt som luktar ”höger” och ”konservatism” misstänkliggörs. Att PK är ett modernt fenomen visar sig bl a att vi inte säger att det var politiskt korrekt att vara fascist i 30-talets Italien. Nej, det är 68-generationens vänsterparadigm som styr. De politisk korrekta är gamla 68-marxister som utbytt klasskampen mot mildare varianter. De förtryckta klasserna är nu kvinnor, barn, invandrare och allehanda andra minoriteter.
      Den rådande trosbekännelsen har sin grund i efterkrigstidens antifascism, kampen mot den yttersta ondskan (som redan i grunden besegrats). Under den täckmanteln bekämpas allt som den modernistiska människan ogillar: kristna värderingar, bildningsideal, pliktetik med mera. Denna täckmantel gör det också möjligt att negligera den andra totalitära grenens, kommunismens, förbrytelser ty den var, efter 1941, med om att bekämpa den yttersta ondskan och fick därmed för överskådlig tid syndernas förlåtelse. För att hålla rent mot ”fascismen” gäller det enligt PK att stävja icke-progressiva tendenser i tid. Är man emot det mångkulturella samhället, fri invandring, jämlikhetspolitik, välfärdsstaten och kvinnliga präster är steget inte långt till gaskamrarna. Yttrandefrihet och en öppen och en prövande debatt är i detta sammanhang petitesser.
      En annan ”felaktig” ståndpunkt är att vara stolt över sitt land. Magnus Karavelis förespråkande av en ”etnisk blind, men i gengäld kulturellt svensk, nationalism” orsakade fick flera kulturskribenter att ana oråd. Det ”luktade brunt”, ”fördämningar var på väg att brista”, det fanns ”ett odemokratiskt stråk” etcetera. Kulturredaktörerna fasade för att ta i en skrift med en svensk flagga på. Internationalist skall man vara!

Amerikaresenärer
Pierre Kullbom söker den politisk korrekthetens rötter i den amerikanska livsstilen. Redan Tocqueville såg hur tankens frihet begränsades: ”så länge som det är osäkert var majoriteten ligger talas det öppet, men så snart majoriteten uttalat sin oryggliga mening, tiger alla, och vän som fiende tycks då tävla om att spänna sig för dess vagn ...”. En nutida amerikaresenär, Tocquevilles landsman Jean Baudrillard, drar liknande slutsatser: Majoritetskonformismen är ”ett resultat av en pakt på sedernas nivå, en samling regler och modaliteter som förutsätter en nästan spontan anslutning som funktionsprincip.” Det amerikanske samhällsordningen är ett resultat av individualism, kapitalism och puritanism. Majoritetskonformismen och konsumtionssamhället gör individualismen intolerant. Materialismen är, enligt Kullbom, helt införlivad i personlighetsstrukturen och vi européer införlivar den amerikanska livsstilen i våra samhällen.
      Det politiskt korrekta angriper oss på två fronter: Vi kan inte bara skylla på mediavänstern, vi är också fast i ett konsumtionsmönster och i en TVkultur som inte tillräckligt många klarar av att freda sig ifrån.
      Att vara PK är, enligt Pierre Kullbom ”att bejaka den välfärdsmodell och det ’historiens slut’ som vänstern, liberalerna och den ekonomiska makteliten i en slags symbios drivit fram ... Kvalitetsbegrepp betraktas som odemokratiska och etiska och estetiska kategorier kvantifieras.”

Udda inslag
Nu är det långt ifrån alla artiklar som explicit behandlar PK som fenomen, vilket redaktörerna i och för sig också påpekar. Alla har de dock någon bäring på det politiskt korrekta, men nog är antologin en aning disparat. Men det betyder inte att artiklarna har andra kvaliteter.
      Per Beskows artikel om fundamentalism i dess olika skepnader är till exempel mycket intressant, men har bara en svag koppling till PK. Beskow skriver dock om att ordet ”fundamentalism” används som slagträ mot oliktänkande. Och det är precis så PKgänget agerar mot det man ogillar: Man etiketterar och stämplar. Men det gör i och för sig vi andra också. ”Nazist”, ”kommunist”, ”socialist”, ”vänsterfeminist” etcetera kan i goda vänners lag räcka för att förklara läget. Men det är ju inte PK att vara emot kommunism, det är nästan lite kontroversiellt, som om man skulle förringa nazismens ondska. Ja, så brukar det låta. Ahlmark-debatten visade på sådana tendenser.
      Det politiskt korrekta kan kanske definieras som företeelser som mediamajoriteten automatiskt och inte helt medvetet tar avstånd ifrån, avskärmar eller negligerar. Fundamentalism får väl sägas höra till dessa. Och allt fler åsikter, som bara för någon tid sedan låg i samhällets mittfåra, till exempel förespråkande av kristendomsundervisning i skolan, döms nu ut som mörkemänstänkande. Det finns alltså, som Beskow påpekar, fundamentalistiska drag i de politiskt korrektas militanta sekularism.

Kvinnor och män
Hedi Bel Habibs artikel om samspelet mellan mor och barn samt de olika sätt på vilket kvinnans och mannens hjärna fungerar (och vilka konsekvenser det har för vårt handlande) är precis den typ av vetenskapliga påståenden som inte bör uttryckas (oavsett dess riktighet) om man skall accepteras i det offentliga samtalet.
      Marianne Ahrne och Rigmor Robert är två som känt av den politisk korrekthetens mekanismer. Deras filmer Gott om pojkar, ont om män? och Flickor, kvinnor och en och annan drake var i sin förutsättningslöshet och uppriktighet mer än mediaetablissemanget kunde tåla. Att inte ställa upp på, och propagera för, de rådande feministiska idealen leder till exkommunicering, fördömanden och hån. Att peka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor låter sig inte göras. Debatten handlade inte om sakförhållanden, utan om vad som fick sägas och vilka fakta som är lämpliga att presentera. Detsamma gäller vetenskapen. Kriterierna för forskningsanslag till exempelvis kvinnoforskning har av Carl Tham med flera ändrats så att man skall använda sig av en viss metod, dvs feminismen, och inte bara ägna sig åt ett problemområde.
      Thams demokratikrav på forskningen skulle till exempel, påpekar Svante Nordin, få den lätt absurda konsekvensen att Platon, (och många moderna filosofer) inte skulle kunna få föreläsa på ett svenskt lärosäte, om de kunde. Censuren tar sig många uttryck. Svante Nycander finner att antisemitiska avsnitt ur Dostojevskijs En författares dagbok är uteslutna av förlaget. Hugo Alfvén får inte pryda Stockholms Stadshus. Mein Kampf får inte ges ut. Karolina Matti medverkar till hets mot folkgrupp genom att låta en nazist berätta om sin ideologi.

Partymentalitet
Anders Piltz finner den politiska korrekthetens mekanismer i partyt; när man träffar en okänd människa gäller det att ha ett ämne att bli överens om — och varför då inte något att indigneras över, gärna i svunnen tid. Steriliseringslagstiftningen 1934 - 76 är ett lämpligt ämne.
      Usch och fy! Modigt hade varit att bekämpa den medan den praktiserades, opportunt är att ondgöra sig över den nu. Och så är det väl med mycket PK, det kostar inget, man flyter med och kan lyssna på applåderna och det instämmande hummandet. Att däremot ifrågasätta ett nutida, (accepterat, men förr ifrågasatt) fenomen som aborter kräver mod. Och vara modig är inte PK.
      Anita Ankarcrona behandlar det feministiska nätverk som drog igång på allvar under valåret 1994. Klasskampen gjordes om till könskamp. Carl Tham var inte sen att haka på, för att inte tala om de liberala kultursidorna. Vad som följde vet vi: kvinnoforskningsinstitut, kvoteringar, utredningar och jämställdhetsstaber. Någon tid för eftertanke eller kritiskt tänkande gavs inte.
      Parvez Manzoor pekar i sin artikel på en slags internationell PK som nu drabbar de islamiska sam- hällena och staterna. Gärna muslim, men det får inte få några politiska konsekvenser. Anpassning till den västerländska världsordningen, tack! Värdenihilismen ger inte plats för religiösa traditioner.

Tankeväckande
Per Landins redogörelse för ”Landin-fejden” är ett anmärkningsvärt tidsdokument. Efter att han angripit antirasist-tidningen Expos svepande metoder för att utpeka nazister och rasister och dess medlöpare (varav Landin skulle vara en) slutade folk hälsa och det varnades för ”landinfaran”. Att angripa en antirasistisk tidning låter sig inte göras. Landin har för övrigt en tankeväckande passus om konservatismens uppgift: ”den handlar inte om partipolitik, utan om att ställa sig vid sidan om samtidens mediala brus, feministisk agitation, stylade programledare och politiker, hela den kulturella industri som på årtusendenas förråd av former varje årtionde bygger upp en ny ’stil’ och som förväxlar omväxling med utveckling.”
      Den svenska kyrkan hör till de mest infekterade institutionerna vad gäller politisk korrekthet. I varje konflikt mellan teologi och tro å ena sidan och politiska krav å den andra, utgår politiken med seger. Ingen urvattning är för stor för att inte motiveras med tidens anda, modernisering eller för att locka besökare. Dag Sandahl finner orsaken i det faktum att kyrkan har 7,6 miljoner medlemmar (vars pengar man behöver) och att den är beroende av den politiska makten vid tjänstetillsättningar.
      Hur är det möjligt att medborgarna är rädda att uttala sig i ett land där det saknas uttalade hot mot yttrandefriheten och de demokratiska rättigheterna, frågar Carin Stenström. Hon ser en viktig orsak i en långvarig svensk tradition av åsiktsstyrning, inte minst under den socialdemokratiska hegemonin (åsiktsregistrering, kollektivanslutning, påtryckningar etcetera). Majoriteten har rätt att och för att behålla makten är många medel tillåtna. Vi hukar och vänjer oss. När nya grupper (feminister, miljörörelsen, RFSL, invandrarföreträdare) kapar åt sig av det offentliga mediautrymmet fortsätter vi att huka. Att säga sin mening kan få både sociala och ekonomiska konsekvenser.
      För ett reellt, framåtsyftande och meningsfullt offentligt samtal behövs svängrum och tolerans. Visst är det märkligt att toleransens påstått främsta företrädare har så svårt att leva efter sina egna principer?

Ljus i tunneln?
Finns det då inte något ljus i tunneln? Svante Nordin håller upp en lykta. Den politiska korrekthet i vetenskapen som i enlighet med sextioåttornas önskemål innebär att forskningen skall vara engagerad och stå på de förtrycktas sida tar sig förvisso fortfarande märkliga uttryck. Men det är till exempel inte längre politiskt inkorrekt att kritisera Sovjetstaten (som det var för 15-20 år sedan). ”Fredsforskningen” (där själva vapnen sågs som ett hot mot freden) är diskrediterad. Normerna, påpekar Nordin, för det politiskt korrekta förändras.
      Förhoppningsvis kan vi någon gång i framtiden lätt roade tid se tillbaka på dagens excesser. Men inte är det mycket som tyder på en snabb omsvängning för tillfället. Det politiskt korrekta har tagit ett rejält grepp om våra och inte minst våra politikers föreställningar. Kanske kan den nya möjligheten att rösta på personer i någon mån råda bot på konformismen, men då krävs det att de personvalda också vågar stå för sina åsikter.