Upprop mot ett modernt fenomen
Publicerad i Contextus #3/98
av: Erik Kristow
Vad är det som gör att biologiska förklaringsmodeller, rävjakt, nationalism, kritik mot jämlikhet med mera
får den massmediala eliten att helt tappa koncepten? Det är helt enkelt uppfattningar som strider mot den
politiska korrektheten. Och för sådana uppfattningar gäller inte den normala toleransen. Sakfrågorna ställs i
bakgrunden och brännmärkningen påbörjas.
Jag blir sjuk av det politisk korrekta”, sjöng Olle
Ljungström för några år sedan. Och visst mår
man illa av det mediala malandet om de ”rätta”
åsikterna och de av översteprästerna påbjudna
ståndpunkterna i de för tillfället rådande korrekta
ämnena.
När dessa rader skrivs har valrörelsen just avklarats.
Den som sökte efter politiskt korrekta åsikter
behövde inte bemöda sig. Mantrat ”skola, vård, omsorg”
hamrades till exempel in till den milda grad att
snart sagt inget parti ställde sig utanför denna
problemformulering. Moderaterna, och möjligen
något annat parti, försökte visserligen tala om annat
(framtid, förnyelse, företagande) men inte utan att
snabbt förklara att det var just för att klara av ”skola,
vård och omsorg”. Och man talade tyst om ett eventuellt
systemskifte i riktning mot det privata. Det
politiska spektrat har onekligen blivit smalare. Viljan
att sticka ut (och därmed riskera att förlora marginalväljare)
är minimal. Inte undra på att folk stannade
hemma med sådan valfrihet!
Det blev än värre dagarna efter valet. Väljarnas
möjlighet att kryssa för personliga favoriter resulterade
i att ”avvikare” kunde ta sig fram. I Uppsala
valde exempelvis 11,3 procent av kristdemokraternas
väljare att sätta ett kryss för Mikael Oscarsson, ordförande
i Ja till livet (och vad värre, medlem i Livets
ord!). Upsala Nya Tidnings huvudrubrik blev
”Abortmotståndare får riksdagsplats för kd”. I flera
UNT-ledare (och i många andra tidningar) dryftades
det problematiska i att en ”extrem abortmotståndare”
fått tillträde till riksdagen. Detta var förvisso väntat,
men inte att partiledaren Alf Svensson krävde att
Oscarsson skulle avgå som ordförande för Ja till livet
(något som Oscarsson efter någon dags betänketid
märkligt nog gick med på). Att Mikael Oscarsson
ställer sig bakom partiets, numera liberala, inställning
i abortfrågan (det ofödda barnets rättigheter skall
vara helt underordnat kvinnans valfrihet) måste förvåna
väljare som trodde sig ha röstat på någon som
skulle representera en abortkritisk uppfattning.
En lärdom av detta är att det inte är lätt att stå
emot den politiska korrekthetens krav.
PK vad är det?
Ja, den politiska korrektheten breder ut sig och vad
är då lämpligare att föreslå än läsning av Pierre
Kullboms och Per Landins (red) Politisk korrekthet
på svenska (Brutus Östlings Bokförlag Symposion,
1998). Detta är, minst sagt, en välkommen antologi
trots sina brister.
Vad är då ”politisk korrekthet” (PK)? Begreppet
är, som redaktörerna påpekar i förordet, luddigt.
Först var ”political correctness” en programbeteckning
för den inflytelserika amerikanska
universitetsvänstern. Enligt Encyclopedia Britannica
är det ”en lös sammansättning av feminister, marxister,
multikulturalister och alternativa som försvarar
sina gemensamma vänsterpositioner beträffande ras,
sexualitet, familj, social klass, miljö och liknande frågor”.
I bakgrunden skymtar alltså Marx, Freud och
Greenpeace. Kullbom och Landin påpekar dock att
PK i huvudsak är en metod att ”lägga locket på debatten
och tysta vissa icke konforma sanningar.” Genom
tiderna har det förstås funnits olika metoder att
lägga locket på. Svante Nordin utreder i sin artikel
om PK i vetenskapen att makthavarna i alla tider
försökt styra forskarnas arbete. Karl IX slog till exempel
fast att solen rör sig kring månen och det blev
förstås den politiskt korrekta uppfattningen. Men det
är inte den typen av maktmedel som menas med PK.
Under de senare årtiondena har PK tagit nya, mer
förfinade former.
Efterkrigsfenomen
De flesta författare menar att ursprunget står att finna
i 68-rörelsen. Jonas De Geer anser dessutom, i den
kanske mest uttömmande analysen av det politiskt
korrekta, att denna vänstervåg var en konsekvens av
de idéer som blev förhärskande efter kriget. PK är
alltså ett efterkrigsfenomen, som finner sin näring i
den antifascistiska statsreligion där allt som luktar
”höger” och ”konservatism” misstänkliggörs. Att PK
är ett modernt fenomen visar sig bl a att vi inte säger
att det var politiskt korrekt att vara fascist i 30-talets
Italien. Nej, det är 68-generationens vänsterparadigm
som styr. De politisk korrekta är gamla 68-marxister
som utbytt klasskampen mot mildare varianter. De
förtryckta klasserna är nu kvinnor, barn, invandrare
och allehanda andra minoriteter.
Den rådande trosbekännelsen har sin grund i efterkrigstidens
antifascism, kampen mot den yttersta
ondskan (som redan i grunden besegrats). Under den
täckmanteln bekämpas allt som den modernistiska
människan ogillar: kristna värderingar, bildningsideal,
pliktetik med mera. Denna täckmantel gör det
också möjligt att negligera den andra totalitära grenens,
kommunismens, förbrytelser ty den var, efter
1941, med om att bekämpa den yttersta ondskan och
fick därmed för överskådlig tid syndernas förlåtelse.
För att hålla rent mot ”fascismen” gäller det enligt
PK att stävja icke-progressiva tendenser i tid. Är man
emot det mångkulturella samhället, fri invandring,
jämlikhetspolitik, välfärdsstaten och kvinnliga präster
är steget inte långt till gaskamrarna. Yttrandefrihet
och en öppen och en prövande debatt är i detta
sammanhang petitesser.
En annan ”felaktig” ståndpunkt är att vara stolt
över sitt land. Magnus Karavelis förespråkande av en
”etnisk blind, men i gengäld kulturellt svensk, nationalism”
orsakade fick flera kulturskribenter att ana
oråd. Det ”luktade brunt”, ”fördämningar var på väg
att brista”, det fanns ”ett odemokratiskt stråk” etcetera.
Kulturredaktörerna fasade för att ta i en skrift
med en svensk flagga på. Internationalist skall man
vara!
Amerikaresenärer
Pierre Kullbom söker den politisk korrekthetens
rötter i den amerikanska livsstilen. Redan
Tocqueville såg hur tankens frihet begränsades: ”så
länge som det är osäkert var majoriteten ligger talas
det öppet, men så snart majoriteten uttalat sin
oryggliga mening, tiger alla, och vän som fiende tycks
då tävla om att spänna sig för dess vagn ...”. En nutida
amerikaresenär, Tocquevilles landsman Jean
Baudrillard, drar liknande slutsatser: Majoritetskonformismen
är ”ett resultat av en pakt på sedernas nivå,
en samling regler och modaliteter som förutsätter en
nästan spontan anslutning som funktionsprincip.”
Det amerikanske samhällsordningen är ett resultat
av individualism, kapitalism och puritanism.
Majoritetskonformismen och konsumtionssamhället
gör individualismen intolerant. Materialismen är,
enligt Kullbom, helt införlivad i personlighetsstrukturen
och vi européer införlivar den amerikanska
livsstilen i våra samhällen.
Det politiskt korrekta angriper oss på två fronter:
Vi kan inte bara skylla på mediavänstern, vi är
också fast i ett konsumtionsmönster och i en TVkultur
som inte tillräckligt många klarar av att freda
sig ifrån.
Att vara PK är, enligt Pierre Kullbom ”att bejaka
den välfärdsmodell och det ’historiens slut’ som vänstern,
liberalerna och den ekonomiska makteliten i
en slags symbios drivit fram ... Kvalitetsbegrepp betraktas
som odemokratiska och etiska och estetiska
kategorier kvantifieras.”
Udda inslag
Nu är det långt ifrån alla artiklar som explicit behandlar
PK som fenomen, vilket redaktörerna i och
för sig också påpekar. Alla har de dock någon bäring
på det politiskt korrekta, men nog är antologin en
aning disparat. Men det betyder inte att artiklarna
har andra kvaliteter.
Per Beskows artikel om fundamentalism i dess
olika skepnader är till exempel mycket intressant,
men har bara en svag koppling till PK. Beskow skriver
dock om att ordet ”fundamentalism” används som
slagträ mot oliktänkande. Och det är precis så PKgänget
agerar mot det man ogillar: Man etiketterar
och stämplar. Men det gör i och för sig vi andra också.
”Nazist”, ”kommunist”, ”socialist”, ”vänsterfeminist”
etcetera kan i goda vänners lag räcka för att förklara
läget. Men det är ju inte PK att vara emot kommunism,
det är nästan lite kontroversiellt, som om man
skulle förringa nazismens ondska. Ja, så brukar det
låta. Ahlmark-debatten visade på sådana tendenser.
Det politiskt korrekta kan kanske definieras som
företeelser som mediamajoriteten automatiskt och
inte helt medvetet tar avstånd ifrån, avskärmar eller
negligerar. Fundamentalism får väl sägas höra till
dessa. Och allt fler åsikter, som bara för någon tid
sedan låg i samhällets mittfåra, till exempel förespråkande
av kristendomsundervisning i skolan, döms
nu ut som mörkemänstänkande. Det finns alltså, som
Beskow påpekar, fundamentalistiska drag i de politiskt
korrektas militanta sekularism.
Kvinnor och män
Hedi Bel Habibs artikel om samspelet mellan mor
och barn samt de olika sätt på vilket kvinnans och
mannens hjärna fungerar (och vilka konsekvenser det
har för vårt handlande) är precis den typ av vetenskapliga
påståenden som inte bör uttryckas (oavsett
dess riktighet) om man skall accepteras i det offentliga
samtalet.
Marianne Ahrne och Rigmor Robert är två som
känt av den politisk korrekthetens mekanismer. Deras
filmer Gott om pojkar, ont om män? och Flickor,
kvinnor och en och annan drake var i sin förutsättningslöshet
och uppriktighet mer än mediaetablissemanget
kunde tåla. Att inte ställa upp på, och propagera för,
de rådande feministiska idealen leder till exkommunicering,
fördömanden och hån. Att peka på biologiska
skillnader mellan män och kvinnor låter sig inte
göras. Debatten handlade inte om sakförhållanden,
utan om vad som fick sägas och vilka fakta som är
lämpliga att presentera. Detsamma gäller vetenskapen.
Kriterierna för forskningsanslag till exempelvis
kvinnoforskning har av Carl Tham med flera ändrats
så att man skall använda sig av en viss metod,
dvs feminismen, och inte bara ägna sig åt ett problemområde.
Thams demokratikrav på forskningen skulle till
exempel, påpekar Svante Nordin, få den lätt absurda
konsekvensen att Platon, (och många moderna filosofer)
inte skulle kunna få föreläsa på ett svenskt lärosäte,
om de kunde. Censuren tar sig många uttryck.
Svante Nycander finner att antisemitiska avsnitt ur
Dostojevskijs En författares dagbok är uteslutna av
förlaget. Hugo Alfvén får inte pryda Stockholms
Stadshus. Mein Kampf får inte ges ut. Karolina Matti
medverkar till hets mot folkgrupp genom att låta en
nazist berätta om sin ideologi.
Partymentalitet
Anders Piltz finner den politiska korrekthetens mekanismer
i partyt; när man träffar en okänd människa
gäller det att ha ett ämne att bli överens om —
och varför då inte något att indigneras över, gärna i
svunnen tid. Steriliseringslagstiftningen 1934 - 76 är
ett lämpligt ämne.
Usch och fy! Modigt hade varit att bekämpa den
medan den praktiserades, opportunt är att ondgöra
sig över den nu. Och så är det väl med mycket PK,
det kostar inget, man flyter med och kan lyssna på
applåderna och det instämmande hummandet. Att
däremot ifrågasätta ett nutida, (accepterat, men förr
ifrågasatt) fenomen som aborter kräver mod. Och
vara modig är inte PK.
Anita Ankarcrona behandlar det feministiska nätverk
som drog igång på allvar under valåret 1994.
Klasskampen gjordes om till könskamp. Carl Tham
var inte sen att haka på, för att inte tala om de liberala
kultursidorna. Vad som följde vet vi:
kvinnoforskningsinstitut, kvoteringar, utredningar
och jämställdhetsstaber. Någon tid för eftertanke eller
kritiskt tänkande gavs inte.
Parvez Manzoor pekar i sin artikel på en slags
internationell PK som nu drabbar de islamiska sam-
hällena och staterna. Gärna muslim, men det får inte
få några politiska konsekvenser. Anpassning till den
västerländska världsordningen, tack! Värdenihilismen
ger inte plats för religiösa traditioner.
Tankeväckande
Per Landins redogörelse för ”Landin-fejden” är ett
anmärkningsvärt tidsdokument. Efter att han angripit
antirasist-tidningen Expos svepande metoder för
att utpeka nazister och rasister och dess medlöpare
(varav Landin skulle vara en) slutade folk hälsa och
det varnades för ”landinfaran”. Att angripa en
antirasistisk tidning låter sig inte göras. Landin har
för övrigt en tankeväckande passus om konservatismens
uppgift: ”den handlar inte om partipolitik, utan
om att ställa sig vid sidan om samtidens mediala brus,
feministisk agitation, stylade programledare och politiker,
hela den kulturella industri som på årtusendenas
förråd av former varje årtionde bygger upp en
ny ’stil’ och som förväxlar omväxling med utveckling.”
Den svenska kyrkan hör till de mest infekterade
institutionerna vad gäller politisk korrekthet. I varje
konflikt mellan teologi och tro å ena sidan och politiska
krav å den andra, utgår politiken med seger.
Ingen urvattning är för stor för att inte motiveras
med tidens anda, modernisering eller för att locka
besökare. Dag Sandahl finner orsaken i det faktum
att kyrkan har 7,6 miljoner medlemmar (vars pengar
man behöver) och att den är beroende av den politiska
makten vid tjänstetillsättningar.
Hur är det möjligt att medborgarna är rädda att
uttala sig i ett land där det saknas uttalade hot mot
yttrandefriheten och de demokratiska rättigheterna,
frågar Carin Stenström. Hon ser en viktig orsak i en
långvarig svensk tradition av åsiktsstyrning, inte
minst under den socialdemokratiska hegemonin
(åsiktsregistrering, kollektivanslutning, påtryckningar
etcetera). Majoriteten har rätt att och för att
behålla makten är många medel tillåtna. Vi hukar
och vänjer oss. När nya grupper (feminister, miljörörelsen,
RFSL, invandrarföreträdare) kapar åt sig av
det offentliga mediautrymmet fortsätter vi att huka.
Att säga sin mening kan få både sociala och ekonomiska
konsekvenser.
För ett reellt, framåtsyftande och meningsfullt
offentligt samtal behövs svängrum och tolerans. Visst
är det märkligt att toleransens påstått främsta företrädare
har så svårt att leva efter sina egna principer?
Ljus i tunneln?
Finns det då inte något ljus i tunneln? Svante Nordin
håller upp en lykta. Den politiska korrekthet i vetenskapen
som i enlighet med sextioåttornas önskemål
innebär att forskningen skall vara engagerad och
stå på de förtrycktas sida tar sig förvisso fortfarande
märkliga uttryck. Men det är till exempel inte längre
politiskt inkorrekt att kritisera Sovjetstaten (som det
var för 15-20 år sedan). ”Fredsforskningen” (där själva
vapnen sågs som ett hot mot freden) är diskrediterad.
Normerna, påpekar Nordin, för det politiskt korrekta
förändras.
Förhoppningsvis kan vi någon gång i framtiden
lätt roade tid se tillbaka på dagens excesser. Men inte
är det mycket som tyder på en snabb omsvängning
för tillfället. Det politiskt korrekta har tagit ett rejält
grepp om våra och inte minst våra politikers föreställningar.
Kanske kan den nya möjligheten att
rösta på personer i någon mån råda bot på konformismen,
men då krävs det att de personvalda också
vågar stå för sina åsikter.
|
|