Det nya Jerusalem
Samtidigt skall man komma ihåg att isoleringen inte alla gånger har varit påtvingad utan ofta också självvald. I det förpetrinska (före Peter den Store) Ryssland betraktades väst sällan med intresse eller avund, utan snarare med misstänksamma ögon. Den ryska kulturen ansågs vara annorlunda på ett positivt sätt och man betraktade sig som Byzantiums efterföljare, där Moskva självklart var det tredje Rom och - än viktigare - det nya Jerusalem.
      Redan under medeltiden gick alltså den väldiga staten i öster sin egen väg och det fick så småningom allt större kulturella och politiska konsekvenser. Renässansen innebar ett helt nytt idéklimat i västra Europa, men denna omvälvning gick Ryssland i stort sett spårlöst förbi.
      Den som till sist började öppna Ryssland västerut var som bekant Peter den Store. Talande nog mötte initiativet ingen större folklig entusiasm - snarare tvärtom. Det skulle också ta mycket lång tid innan västliga kulturinfluenser sipprade ned i de breda folklagren. Långt in på 1800-talet präglades stora delar av det väldiga riket av en närmast medeltida kultur.
      Livegenskapens avskaffande kan i första hand inte tillskrivas någon spontan folklig rörelse, utan hade främst sin grund i att intellektuella ryssar skämdes för denna ryska form av slaveri.
      1800-talet innebar ändå på många sätt en genomgripande brytningstid för Ryssland. Landet var då en ”etablerad” aktör i Europa, låt vara att många i väst fortfarande betraktade det väldiga riket som mycket exotiskt. Ändå var de ömsesidiga kulturella influenserna påtagliga och politiskt spelade Ryssland en viktig roll i den europeiska konserten, kontinentens säkerhetssystem som uppstod efter Napoleonkrigen.
      För många ryssar - och självklart i första hand de intellektuella - innebar detta vissa identitetsproblem. Ryssland hade ju en helt annan historisk utveckling jämfört med övriga europeiska nationer och det blev svårt att både ställa sig positiv till det egna arvet och att vara öppen för den nya kulturella utvecklingen.
      Zapadnikerna (västanhängarna) förkastade den tidigare ryska utvecklingen och önskade något av en rysk kulturrevolution. Slavofilerna däremot tog ställning för det gamla Ryssland och i konsekvens med detta var de ofta mycket negativa till hela västpolitiken. Dessa förordade också att Ryssland borde söka sina rötter i en självvald isolering.
      Mot den västliga moderniteten och rationalismen ställdes den ryska andligheten. Utopin var närmast en ”histopi”, en idealiserad bild av det förpetrinska medeltida Ryssland.
      Man skall visserligen inte överdriva skiljelinjerna. Vi bör komma ihåg att det talade ordet ibland har haft en annan innebörd i Ryssland än hos oss. I ryskt tänkande har ofta den genomrationaliserade analysen (så typisk för det västerländska samhället) spelat en mindre roll, till förmån för känslomässiga perspektiv och visionära synpunkter.
      Ren bokstavstolkning av exempelvis den slavofila rörelsen leder lätt fel. Det väsentliga är i stället att försöka förstå de attityder som ligger bakom slagorden. Det är till exempel talande att Rysslands nationalpoet Alexander Pusjkin emellanåt betraktas som en stark förkämpe för de slavofila stämningarna.
      Sant är att han på många sätt hyllade sitt fosterland. I flera frågor var han dock långt i från politiskt konservativ. Pusjkin drog sig bland annat inte för att mycket öppenhjärtigt kritisera sociala missförhållanden och utmana den rådande autokratin.
      Slavofilismen blev alltså det ryska svaret på 1800- talsnationalismen, men när denna politik skulle omsättas till verklighet uppstod svåra problem. Trots att de inåtvända stämningarna hade varit så dominerande genom århundradena hade riket ständigt expanderat. Någon verklig ”plan” fanns knappast för denna utveckling men ofta motiverades expansionen - med viss rätt - utifrån defensiva synpunkter.
      Fram till 1500-talet fanns det flera ryska riken och den som framför allt bidrog till att (med våldsamma metoder) ena dessa var Ivan den Förskräcklige. Storfurstendömet Moskva blev det naturliga centrumet, men några självklara yttre gränser fanns inte, varken geografiska eller kulturella. Imperialismen blev därför en given utrikespolitisk dogm och när det under 1800-talet inte längre gick att motivera statens existens utifrån enbart historiska hävder och faktiska föreligganden blev nationalismen intimt förknippad med imperialismen.
      Ur etnisk synvinkel betraktades Moder Ryssland som slavernas självklara ledarland och panslavismen utgick från föreställningen att samtliga slaviska folk skulle samlas under den enande ryska fanans beskydd. Frågan var vad som skulle ske med alla icke-slaver i det existerande Ryssland? I slutet av seklet vidtog en ganska extrem russifiering under Alexander III.
      Sedan Peter den Stores dagar hade etnisk tillhörighet spelat en relativt underordnad roll i rysk politik, men nu fick många nationaliteter känna av en otrevlig kulturimperialism. Självklart ledde detta till nationella reaktioner hos minoritetsfolken inom imperiet, som exempelvis finnar men också slaver och polacker.

Åter till 1800-talet
Har denna historiska exposé någon betydelse för samtidens Ryssland? På många sätt befinner sig dagens land i en liknande situation som under 1800-talet. Sovjetsocialismen har en gång för alla övergivits, men ingenting har kommit i dess ställe och intellektuella frågar sig i dag, precis som för 150 år sedan, vad det egentligen innebär att vara ryss.
      Att bara se den sovjetiska tiden som en parentes, låt vara långvarig och brutal, är emellertid inte rimligt. Bolsjevikrevolutionen 1917 innebar en tredje historisk väg för ryssarna. Samtidigt kan den faktiskt ses som både en seger för zapadnikerna och slavofilerna, men självklart på ett helt annat sätt än vad dessa någonsin önskat sig.
      Som kulturkonservativa krafter i dagens Ryssland gärna påpekar kom faktiskt marxismen från väst och var radikalt zapadnikisk i den meningen att den syftade till ett fullständigt brott med det förgångna. Trots det går det inte att betrakta kommunismen som en naturlig följd av västanhängarnas strävanden under 1800-talet. Medan dessa vanligtvis betraktade det västeuropeiska samhället som idealiskt syftade Lenins revolution till ett fullständigt brott med detta.

Isolering
Som bekant blev det ingen världsrevolution. I stället isolerades Sovjetryssland från omvärlden och när väl bolsjevikerna accepterade detta kan man med viss rätt påstå att de slog in på en slavofil politik, visserligen med helt andra förtecken än 1800-talsrörelsen som strävade efter att rädda och inte förkasta, det gamla Ryssland. Att huvudstaden flyttades tillbaka från Petrograd (S:t Petersburg) till Moskva är dock mer än en tillfällighet och symboliserar i många stycken hela den sovjetryska vägen, särskilt efter Josef Stalins maktövertagande.
      Stalin beundrade Ivan den Förskräcklige, men föraktade Peter den Store. I slagorden ”socialism i ett land” sammanfattas ganska väl synen på det egna landet och omvärlden.
      Tanken på världsrevolutionen övergavs naturligtvis aldrig, men det var självklart att denna skulle ledas från Kreml och de sovjetryska intressena skulle alltid gå först.
      Samtidigt som bolsjevikrevolutionen blev höggradigt inåtvänd kombinerades den utrikespolitiskt med traditionellt imperialistiska drag. Sovjetunionen baserades så långt det gick efter det gamla tsarryska väldets utsträckning. Formellt var Sovjetunionen en sammanslutning av likställda socialistiska stater, men i praktiken var det aldrig någon tvekan om att Ryssland var den ledande nationen. Betänk bara de inledande orden i den under andra världskriget antagna sovjetiska nationalsången: ”De folkstyrda staternas enade välde, för sekler befäst av vår ryska nation...”
      ”Det stora fosterländska kriget” innebar dessutom att provinserna i väst äntligen kunde reockuperas. Det är knappast någon tillfällighet att de baltiska länderna härvid lag inte, som andra sovjetiska lydstater, fick behålla någon formell självständighet. De hade ju tillhört det gamla tsarryska väldet och skulle därför återföras till det samma, låt vara under det nya namnet Sovjetunionen.
      Det försocialistiska ryska arvet innebar ständiga ideologiska problem för kommunisterna. Historieböckernas beskrivning av Peter den Store är ett gott exempel. Å en sida skildras han som en typisk feodal förtryckare. Å andra sidan som mannen som öppnade Ryssland västerut och moderniserade landet. Ytterligare ett sätt att beskriva tsaren är att han saknar historisk betydelse eftersom det är de socioekonomiska förhållandena som skapar historien och inte enskilda personer. Möjligen kan detta komplicerade synsätt tas som exempel för den ryska förmågan att sammanföra logiskt oförenliga resonemang med varandra.
      Trots allt tvingas man faktiskt konstatera att de sovjetiska myndigheterna emellanåt tog stor hänsyn till kulturarvet. Visserligen förekom utbrott av verkligt kulturbarbari, med rivningar av blanda annat kyrkor och kloster. Ändå fanns så många undantag att det inte kunde vara fråga om tillfälligheter. Ett gott exempel utgör det lyckliga öde som de ryska tsarpalatsen utanför S:t Petersburg gick till mötes efter andra världskriget.
      Dessa förstördes till stora delar av invaderande tyska trupper, men har därefter successivt återuppbyggts till ursprungligt skick. Kanske hade detta varit något att tänka på för rivningsglada svenska politiker under 1960- och 70-talen.
      En annan aspekt av denna något märkliga ideologiska kluvenhet från sovjetiska myndigheter är att tänkandet var nödvändigt för att motivera människor till uppoffringar och visa ett minimum av lojalitet gentemot staten. Det är ingen tillfällighet att den nygamla synen på den egna historien på allvar började tillämpas under andra världskriget - vilket ju för övrigt kallas Stora Fosterländska Kriget, inte Stora Socialistiska Kriget eller något sådant.
      Patriotism kunde bara byggas på grundläggande mänskliga känslor för den egna nationen, inte på abstrakta marxistiska principer som dessutom inte fungerade i praktiken.
      Sedan är det förstås självklart att fosterlandskärleken ofta missbrukades. Ur sovjetisk synvinkel fanns kulturarvet där inte främst för sin egen skull utan för att legitimera kommunistpartiets politik. Man bör också komma ihåg att hyllningarna inskränkte sig de stora kollektivens historia - de små traditionella gemenskaperna svartmålades desto oftare.
      Under alla omständigheter var det relativt enkelt för den vanlige ryssen att identifiera sig med det sovjetryska väldet under kommunisttiden. Detta innebär självklart inte att människor utan tvekan och tvivel accepterade den repressiva politiken, men den nationella samhörigheten var någorlunda enkel att definiera.
      Att vara ryss innebar att vara en del av det sovjetryska imperiet, där kommunismen på sätt och vis utgjorde en fullbordan av ett gigantiskt nationellt projekt och inte ett definitivt brott med den gamla tiden före 1917. Precis som i det förpetrinska Ryssland var den ryska civilisationsvägen påtagligt annorlunda än västvärlden. Till skillnad från me-deltidens Ryssland var dock den egna överlägsenheten en mer knäsatt princip, liksom det missionerande budskapet.

Svårsmält
För den som inte var etnisk ryss var självklart denna ideologi svårare att smälta. Visserligen erbjöd Sovjetunionen (i teorin) en hög grad av kulturell autonomi åt de mindre folken, men dessa ansågs vara underlägsna och beroende av den ryska ledningen. Dessutom motarbetades allt för stor frispråkighet av kommunistpartiet.
      Man skall inte underskatta den nationella sprängkraftens betydelse för Sovjetunionens undergång. Ropen på nationell självständighet utgjorde den tredje pelaren i kommunismens undergång. De andra var bristen på mänskliga fri- och rättigheter samt den sociala och ekonomiska stagnationen under Brezjnevtiden.
      De två sista faktorerna gällde självklart de etniska ryssarna i väl så hög grad som andra folk, men i det första fallet var missnöjet påtagligt mindre -eller till och med rent av frånvarande. Här finns ett viktigt skäl till den sovjetnostalgiska vågen i Ryssland - ett fenomen som annars (nästan) lyser med sin frånvaro i övriga Östblocket.
      Att ropa på en återgång till kommunismen i exempelvis Estland vore ju det samma som att kritisera den egna suveränitetspolitiken och därmed förneka rätten till nationellt likaberättigande.
      I Ryssland innebär däremot Sovjetimperiets fall på många sätt en katastrof ur traditionell imperialistisk synvinkel. Häri ligger också en möjlig förklaring till de märkliga allianser mellan kommunister och imperialistiskt sinnade nytsarister som ibland till och med demonstrerar tillsammans.

Problem?
Nå, säger kanske den politiskt korrekte, det är väl bara bra om det rysknationella projektet misslyckas; Vi har ju sett vilka katastrofer åsamkats av den aggressiva nationalismen under 1900-talet! Problemet är bara att, oavsett man gillar det eller ej, att nationalismen skapar en form av samhörighetskänsla i samhället som är nödvändig för att bygga upp en demokrati. En lätt jämförelse mellan två länder i vårt närområde bevisar tesens riktighet.
      1991 blev både Litauen och Vitryssland självständiga stater, men bara i det förstnämnda har de ekonomiska och demokratiska reformerna fungerat. Vitryssland saknar i stort sett de nationella band - både i det förgångna och nutiden - som Litauen har. Den som mer än någon annan lyckats profitera på denna brist är naturligtvis diktatorn Alexander Lukasjenko.
      Egentligen är det inte så konstigt att det är på detta vis. En gemenskapskänsla för det egna landet är helt enkelt nödvändig för att skapa de rätta demokratiska förutsättningarna. Demokratin innebär ju folkstyre - men då måste det också gå att definiera vad detta folk är. Om inte samhörighetskänslan existerar är det inte heller särskilt troligt att människor vill dela med sig av ansvar och rättigheter inom territoriet - annat än om de tvingas till det, vilket också är fallet i Vitryssland.
      I dag talas det mycket om farorna med den ryska extremnationalismen (eller nationalismen över huvud taget), men egentligen är denna rapportering missvisande. Genom historien har Ryssland snarare haft för lite än för mycket nationalism! Rättare sagt: det har aldrig växt fram någon naturlig statsnationalism av västeuropeisk modell. Egentligen är detta inte så konstigt. Det ryska väldet har ju aldrig haft några naturliga gränser, varken geografiskt, etniskt, knappast ens kulturellt - och detta trots den ryska kulturens mycket specifika utseende.

Nyimperialism
Situationen är alltså mycket lik den på 1800-talet. Rysk nationalism blir gärna det samma som imperialism - politiskt och kulturellt. Det är onekligen tråkigt att det mäktiga Ryssland tydligen inte anses mäktigt nog, och framför allt (hur otroligt det än låter) anses för geografiskt stympat! De nuvarande ryska gränserna är också fullständigt godtyckliga.
      Smärtsammast torde förmodligen Ukrainas utbrytning upplevas vara. I Ukraina ligger Rysslands historiska hjärta. Moskva är ju ”bara” 850 år, medan Ukrainas huvudstad Kiev är betydligt äldre. I den mån man kan tala om Rysslands hedniska rötter finns de här, men än viktigare är att Kiev var platsen för det första organiserade ryska riket och platsen för Rysslands kristnande. Ett Ryssland utan Ukraina upplevs av många som ett kulturellt ofullständigt, ja nästan otänkbart rike.
      Den självständiga staten Ukrainas existens utgör samtidigt en buffert för nyimperialismen. En rysk ”återförening” måste ju rimligen börja där behovet är allra störst, det vill säga just ett återtagande av Ukraina. De politiska, ekonomiska och militära komplikationerna med ett sådant projekt skulle naturligtvis bli enorma.
      Men varför går det inte att tänka sig ett Ryssland inom dagens gränser? Självklart borde detta vara den logiska (och fredliga) lösningen. Ty vad är det som säger att just dagens förhållanden kommer att bestå. Likaväl som Sovjetunionen fallit sönder, går det inte att tänka sig en liknande utveckling inom nuvarande Ryssland? Som fallet Tjetjenien visar finns det också folk som har sådana intressen.
      De historiska parallellerna är dystra. De gånger Ryssland inte styrts med järnhand från Moskva (eller S:t Petersburg) har det väldiga riket haft en tendens att falla samman i anarki och inbördeskrig. Detta är ytterligare ett skäl till varför den imperiala modellen ofta ses som det enda nationella alternativet.
      Inte heller ur etnisk synpunkt är situationen ”tillfredsställande”. Dels bor många ryssar utomlands (vilket i och för sig skulle kunna fungera som incitament för nyimperialism), dels bor det verkligen inte bara ryssar inom nuvarande Rysslands gränser och andelen blandäktenskap är trots allt också ganska stor. I själva verket skulle en etniskt definierad nationalism bara förstärka separatismen i Tjetjenien, Tatarstan och Jakutien med flera mer eller mindre autonoma områden. Hittills är Tjetjenien det mest radikala exemplet på självständighetssträvanden, medan andra regioner med starka historiska rötter, exempelvis Tatarstan, tycks nöja sig med självstyre. Naturligtvis skulle detta ändra sig samma dag som etnisk tillhörighet skulle bli inträdeskrav på att vara en god rysk medborgare.

Förändring
Kanske kan ovanstående resonemang tyckas alldeles för teoretiskt. Inte bryr sig Ivan Ivanovitj Ivanov och hans hustru Olga om eventuella identitetsproblem bland intellektuella i Moskva och S:t Petersburg? Den som vandrar längs gatorna i någon av de större städerna får snarast intrycket av att ryssarna anammat åtminstone en del av marxismen - de har alla blivit materialister! Ofta florerar en ganska ”plastig” västerländsk konsumism. Inte så konstigt i och för sig - prylhysteri är en naturlig reaktion efter påtvingad och konstlad varubrist under så många år.
      Det finns dock tecken i skyn - eller kanske snarare under marken. För ett par år sedan var det mycket populärt att spela tetris på fickdatorer i tunnelbanan, i dag har folk gått tillbaka till det traditionella bokläsandet. Likaså har intresset för amerikansk B-film minskat. Ibland föredrar människor till och med de gamla sovjetproducerade mer eller mindre propagandistiska filmerna.
      Sådana tendenser märks naturligtvis sällan i officiell statistik. Tydligare tecken är återuppbyggandet av gamla ryska kulturskatter, till exempel Kristi Frälsare- katedralen i Moskva (världens tredje största kyrka). Denna lät Josef Stalin resolut riva, men nu har den återuppbyggts på rekordtid. I Sverige skulle ett sådant projekt förmodligen klassats som slöseri med statens pengar: vore det inte bättre att satsa det otillräckliga kapitalet på sociala reformer - det finns ju så många nyfattiga? Ryssarna själva är däremot i de flesta fall mycket positiva till utvecklingen. Katedralen står som ett bevis på viljan att gottgöra sovjettidens försyndelser.
      Visst finns risken för okritisk historiedyrkan, men på det hela taget måste nog det kulturella intresset välkomnas. Lika viktigt som en fungerande ekonomi är en fungerande nationell kultur, där den egna särarten bejakas. Kanske är det här hoppet inför framtiden ligger. Ett Ryssland där den gamla kulturen tillåts spela en stor roll i samhället torde minska rädslan (ogrundad eller ej) för ”skadlig västimperialism”. Det konstlade behovet av gränsrevisioner och aggressiv utrikespolitik torde också bli mindre i ett Ryssland där medborgarna inte upplever sig som del av en civilisation på väg mot sitt definitiva sönderfall, utan i stället som en del av en återuppstånden kulturell tradition.

Missförstådd Solsjenitzyn
När den kände författaren och tidigare dissidenten Alexander Solsjenitzyn förklarar att det ryska idealet bäst förverkligas i den gamla miren, tsartidens bondby, är det svårt att förstå hur dessa idéer skall kunna omsättas i dagens betydligt urbana samhälle. Solsjenitzyns idéer kan verka lika hopplöst ”histopiska” som de vilka en gång framfördes av 1800-talets slavofiler, men då har man nog missförstått honom. Vad Solsjenitzyn rimligen menar är att mirens anda skall genomsyra också det moderna samhället. I klassisk rysk tradition är det känslan som är det väsentliga - inte tydligt utmejslade och logiskt oförvitliga idéer.
      Solsjenitzyns förslag är inte okontroversiella. Då han anser att såväl Ukraina som Vitryssland bör ”tillhöra” Ryssland representerar han en inåtvänd slavofilism som torde avskräcka många. Ändå är hans grundläggande uppfattning att utgå från de små gemenskaperna, helt naturlig. Man måste förstå Solsjenitzyns idéer utifrån den sovjetiska politiken.
      Medan sovjetstaten faktiskt kunde bevara större kulturella institutioner gjordes desto kraftigare försök att förstöra de mindre kollektiven och ersätta dem med egna konstruktioner. Barnen skulle naturligtvis uppfostras i statens regi, inte i hemmen (jämförmed svenska folkhemmets daghemspolitik), i skolorna och på arbetsplatserna fanns mängder av föreningar och organisationer. Till exempel organiserade de sovjetiska företagen ofta såväl fritid, som semester och sjukvård för de anställda. Under sådana omständigheter är det märkligt att ett civilt samhälle över huvud taget har överlevt.
      Det är ingen tvekan om att familjen och andra frivilliga gemenskapsformer måste stärkas. Den ryska nationella identiteten måste återuppbyggas från botten. En sådan utveckling skulle kunna leda till ett positivt bejakande av den gemensamma ryska kulturen, men samtidigt öppna för en mångfald av tolkningar av samma kultur. Framför allt skulle den ryska kulturen inte behöva hängas upp på exempelvis en nyimperialistisk politik för att överleva.
      Ett Ryssland med en stark kulturell självkänsla bör också komma minoritetsfolken till del. Detta kombinerat med en verkligt fungerande federalism - något Ryssland aldrig haft - är förmodligen den bästa framtidsmelodin. En stark egen identitet skulle inte bara skapa framtidshopp, utan också vara en god jordmån för de ekonomiska och demokratiska reformerna, liksom för de sociala. Vi får inte glömma att dagens så kallade rövarkapitalism till stor del är resultatet av ett samhälle utan sammanhållning: kortsiktig egoism har ersatt naturliga gemenskapsformer.
      Som belysts i denna artikel går det knappast att se den ryska identiteten enhetlig, varken ur politiskhistorisk, etnisk eller kulturell synvinkel. Det genuint ryska är ungefär som den klassiska förklaringen av hur en elefant ser ut: den är svår att beskriva, men när man ser den inser man direkt vad det är för ett djur. Det är nog också sant som det sagts om landet: Det går inte att förstå Ryssland - bara att tro på Ryssland.