Filosofin kall i livet
Georg Henrik von Wright föddes år 1916 i Helsingfors och redan vid 13 års ålder väcktes intresset för filosofi. Under en minnesvärd jul berättade fadern vad filosofi var och redan då insåg den unge von Wright att detta var hans kall i livet. Som yngling tog von Wright starkt intryck av samme Spengler som, nota bene, idag åter kommit i ropet. Under studietiden kom von Wright under inflytande av professorn i filosofi vid Helsingfors universitet, Eino Kaila, som var en framstående vetenskapsman, en lysande föreläsare och därtill en introduktör av bl a den logiska positivismen i Finland.
      1939 begav sig von Wright till England, närmare bestämt Cambridge, för att forska och under sin vistelse i denna traditionstyngda miljö kom han i kontakt med den framstående filosofen Ludwig Wittgenstein, vars tankegångar raserade von Wrights ursprungliga filosofiska roll som logisk empirist. Karriären tog därefter fart. Innan fyllda 30 år blev han professor i filosofi vid Helsingfors universitet och år 1948 efterträdde han sin gamle lärare Wittgenstein som professor i Cambridge. Efter tre och ett halvt år lämnade emellertid von Wright Cambridge och återvände till Finland för att återta sin professur som hade förblivit obesatt, även om detta enligt han själv var ett av hans svåraste beslut i livet.
      Under sin verksamma tid har von Wright publicerat en rad vetenskapliga skrifter som spänner över ett imponerande stort område. Vid sidan av detta och på ett sätt som förvisso icke eftersträvat vetenskap i en sträng bemärkelse har ett antal böcker utgivits där han utvecklar sin kritik mot samhällsutvecklingen. Förutom de tre tidigare nämnda har även ett senare verk präglats av samhällskritiken och det är Att förstå sin samtid (1994).
      Humanismen som livshållning är en bok som består av en samling essäer, vilka merparten ursprungligen består av föredrag från en mycket lång tidsperiod. Det föredrag som det inledande kapitlet bygger på, Humanismens förfall, hölls redan 1946 medan den avslutande essän med samma titel som boken kom till 1976-77.
      I Humanismen som livshållning behandlas så disparata saker som datorer, Marx och marxismen, kunskapen som livsform, synen på naturen genom tiderna - förtjänstfullt kontrasterad mellan antikens, den efterföljande kristendomens och nutidens syn på naturen. Vidare holism respektive fragmentisering inom vetenskapen.

Människan har rubbat jämvikten
I den sista essän diskuterar von Wright bl a humanismen som begrepp och tecknar ett tidsperspektiv genom att använda sig av tre faktorer: naturen, människan och det övernaturliga. Författaren menar att i dagens situation är det förhållandet mellan människan och naturen som blivit det problematiska i tillvaron. Människan har nämligen gripit in i natursystemet och rubbat jämvikten, vilket i sin tur riskerar att slå tillbaka mot mänskligheten som art i formen av miljöföroreningar, erosion och dylikt. Budskapet är inte att människan skall upphöra med vetenskap och avstå från teknologi men ”människan måste ännu lära sig att göra rätt bruk av sin egendom. Hon måste lära sig att manipulera och styra naturen i liten skala utan att rubba dess jämvikt i stort och se till att finaliteten hos handlingarna inte förbyts till kontrafinalitet hos handlingarnas följder. Människan måste känna gränsen för sina möjligheter och inse, att hon är bunden av naturlagarna till en större helhet än den, som enskilda individer och grupper kan kontrollera i avsikt att tillgodose kortsiktiga begär och önskningar.”
      Ett förnuftigt leverne, enligt von Wright, blir med beaktande av ovanstående ”samma sak som att leva i samklang med naturens ordning.” Det sista känns inte minst aktuellt idag när forskningens framsteg inom t ex. gentekniken snart möjliggör kloning av människor; kloningen av fåret Dolly synes till yttermera visso blott vara början på den anträdda vägen.
      Då utvecklingen nått så långt finns det faktiskt all anledning i världen att stanna till och allvarligt fundera kring vart mänskligheten är på väg, och kanske än viktigare, fundera över handlingarnas konsekvenser. Vi vet allt för väl att tekniska landvinningar kan få katastrofala följder om de hamnar i fel händer.
      Det ligger på sina håll en mycket sympatisk inriktning i von Wrights humanism, måhända stöter den sig för mycket med vad som idag anses vara politiskt gångbart men för mig som konservativ i den moderata sfären finns det mycket som ändå känns angeläget. Härvidlag åsyftar jag bl a viljan att framhäva de naturliga gemenskapernas betydelse, vilket är något som saknats en längre tid: ”En humanism, som ställer människans väl i centrum, måste i dag starkare betona solidariteten människor emellan än den enskilda individens självförverkligande. Men de två aspekterna: solidaritet och självförverkligande, kan inte skarpt skiljas åt. Ändamålet med solidaritet kan inte vara annat än att alla enskilda inom gemenskapen skall få det bra.”

Värdekonservativ
I tidningsartikeln som tidigare refererats (VK) definierar sig Wright i frågor om kulturella värden och traditioner som konservativ och för en konservativ finns det onekligen vissa intressanta delar att fästa sig vid. Under en längre tid har moderaterna stått under inflytande av ett mycket starkt framstegsoptimistiskt, för att inte säga deterministiskt, tänkande. Vid läsningen av vissa programskrifter som varit på remiss det senaste året har detta intryck partiellt förstärkts. Utvecklingen framställs som om den gick på räls från ett kollektivistiskt och dåligt samhälle till ett individualistiskt och moderatinspirerat lyckorike: från ofrihet till frihet, från ont till gott.
      Någonstans på vägen tappades den hovsamma och inför omgivningen återhållsamma och eftertänksamma inställning som nog är nödvändig för att på ett konstruktivt sätt kunna formulera frågor och ge rimliga fingervisningar åt morgondagens krav. Här skulle det nog inte skada med ett litet mått av von Wrights skepticism och eftertänksamhet inför utvecklingen för att på något vis balansera den annars väl ensidiga framtidstron.
      I en av böckerna instämmer von Wright i uppfattningen att det finns två grupperingar som skulle kunna uppskatta hans idéer: värdekonservativa som inte faller för allt modernt och vårdar fädernas minne samt en i dag till synes utdöende grupp, nämligen vänsterintellektuella. Tyvärr, får man väl säga, är det även uppenbart vilka tankar som kan appellera till dessa grupperingar och det är kanske också dessa vänsteridéer som fått störst uppmärksamhet i debatten kring författaren. Med reservation för vad jag ovan skrivit, så går det inte att svälja professorns tankar med hull och hår.
      I påfallande många delar, framförallt vad beträffar den ekologiska sidan av von Wrights samhällskritik, och som påvisats i andra fora än här [jfr Svensk Linje 3-4, 1996] stämmer inte de mest apokalyptiska tongångarna med tillgänglig empiri. Likaså dennes enligt min mening obefogade oro för marknadsekonomins globala dominans och det härpå följande tillväxttänkande som vunnit fotfäste. Här finns det all anledning att modifiera von Wrights idéer då utvecklingspessimismen tar sig allt för obalanserade uttryck.

Alienering från gemenskapen
I sin bok Vetenskapen och förnuftet har von Wright gjort ett försök att skåda de verkningar som teknologin och vetenskapen har på livsbetingelserna. Genom att ”uppspåra och uttolka de tendenser, som pekar mot framtiden.” Genom att i det förflutna söka inte bara ursprunget till krafter som driver utvecklingen, utan också se alternativ till den livsform som utvecklats, letar sig von Wright fram mot nuet och i förlängningen framtiden. Förutom att oroa sig över den skadliga påverkan som människans livsstil har på naturen framträder även andra nog så aktuella orosmoment - vad blir då följden av den nya livsstil som uppkommit i överflödssamhällets kölvatten?
      von Wright menar att även om folk får mer fritid och utnyttjar denna väl ”så kan de inte förhindra en fortgående alienering av den enskilda från gemenskapen och en förstärkt känsla av att livet är utan mening - särskilt (min kursivering) hos dem vars högsta glädje är att bli delaktiga av det växande utbud på konsumtionsvaror och nya bekvämligheter, som en ständigt expanderande industri och teknologi tillhandahåller. Och är det inte detta det stora, stora flertalet människor?” Författaren pekar på hur vantrivsel och missnöje skapas av människans alienering och att resultatet ses i flykten till alkohol, droger, brottslighet och irrationella läror som svar på ett andligt behov.
      Även här måste von Wright tillerkännas en viktig poäng. I den jakt som nutidsmänniskan bedriver för att ständigt klättra högre på karriärstegen, för att få bättre statusprylar och för att på helgerna få sitta ”zappandes” mellan sina 75 TV-kanaler så är det befogat med en stilla undran om detta verkligen är idealet för människan när vi står på gränsen till ett nytt millenium. Är detta höjden av utveckling? Är detta höjden av mänsklig lycka eller är det någonting oerhört mer betydelsefullt som måhända fattas? Som synes många frågor, vilka alla ger ett tveksamhetens sken över dagens moderna och förment upplysta samhälle.
      Boken avslutas med att författaren skådar in i en möjlig framtid - en betraktelse som utformas till en allvarlig oro inför dagens trender: den ”vetenskapsbaserade industriella teknologin” fortsätter sin optimistiska marsch mot framtiden samtidigt som naturen fortsätter att skövlas, tillgångar förbrukas, konkurrensen mellan länderna ökar och de svagare hamnar i en beroendeställning till de starkare. I förlängningen ser von Wright till och med att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art - detta anses ha en mera hotfull bakgrund i verkligheten än tidigare.
      Med detta syftas delvis på de lager av kärnvapen som mänskligheten numera förfogar över och som kan förinta vår civilisation på några ögonblick. Jag fruktar att denna oro, konstigt nog vid en första anblick, är än mer befogad i framtiden än vad den var under Kalla kriget. Detta med tanke på att kärnvapenteknologin efter Sovjetunionens sammanbrott blivit oroväckande lättåtkomlig, plutonium är på drift och att det faktiskt befaras att länder med terroristanknytning snart kommer att kunna komma över detta. Sammantaget hyser von Wright en stark pessimism om framtiden men trots allt finns ett litet kvardröjande hopp i människans rationella anlag och i samband härmed ses förnuftet som ett hopp för mänskligheten.

Undergrävd nationalstat
Vetenskapen och förnuftet resulterade i en omfattande debatt kring von Wright och de negativa omdömena var många och av varierande art. Turbulensen, och för all del intresset, kring ämnet fick von Wright att fortsätta reflektera kring de teman som Vetenskapen och förnuftet hade behandlat och 1993 kom således verket Myten om framsteget som spann vidare efter samma linjer. I denna bok fortsätter författaren sitt ivriga sökande, funderande och diskuterande kring samhällets utveckling. Nostalgiska tillbakablickar på antikens tro på en självuppehållande kosmisk harmoni eller för den delen drömmen om ett återställande av ett universellt kristet samvälde avfärdas emellertid resolut.
      Något som blivit aktuellt i dagens debatt är framtiden för nationalstaterna. Med den Europeiska Unionen har situationen förändrats för medlemsnationerna och det finns många som gärna ser ett federalt Europa, ett Europas Förenta Stater, medan det finns andra som hyser en mer kylig och distanserad inställning till sådana tankegångar. von Wright diskuterar kring nationalstatens framtid, även om han i skrivande stund inte kunde veta hur aktuell denna fråga skulle komma att bli. Trender som internationalisering, privatiseringar och konsekvenserna av globaliseringen är sådant som hamnar under luppen.
      I huvuddelen av den finlandssvenske filosofens funderingar är det som moderat svårt att hålla med och ofta drar han lite väl långtgående slutsatser, men liksom tidigare finns det ändock spridda punkter som är värda att reflektera kring. Befarandet av att nationalstaterna undergrävs är emellertid en punkt där jag delar författarens oro: ”I första hand är emellertid verkan snarare att traditionella kulturmönster bryts sönder än att grunden läggs för nya former av global gemenskap. Därmed hotas den känsla av nationell identitet som förenat människorna i de tidigare nationalstaterna, och som givit särprägel åt olika nationers insatser på kulturens område, att uttunnas eller rent av utplånas. Nationell identitet är inte detsamma som chauvinistisk självförhävelse. Den kan definieras som ett medvetande att tillhöra en gemenskap som hålls samman av en lång kulturtradition och skiftande historiska öden. Den profileras i kontakt och växelverkan med andra nationer, som söker sin identitet.”
      Även på detta område finns det mycket att önska av det för tillfället största svenska partiet, vars ordförande för övrigt förklarat att nationalstatens tid är förbi. En from förhoppning är att lite mer tankemöda läggs på just detta. Den entusiasm som moderaterna lyckades uppbåda inför folkomröstningen 1994, en entusiasm som då i alla fall delvis var taktiskt betingad, har levt kvar och de som hade hoppats att partiet skulle inta en mer skeptisk inställning till EU och alla dess institutioner blivit grundligen besvikna. Hur långt är partiet redo att gå för att vinna rent politiska bataljer? EMU-frågan blir alltmer aktuell och kommer vi att få se samma utveckling här - d v s att de allvarliga brister och problem som finns med det europeiska samarbetet ”för en kort stund” sopas under mattan så att hemmaopinionen skall kunna vinnas?
      I kapitlet med den mycket träffande rubriken ”En provokativ pessimism” konstaterar von Wright att den vetenskapliga världsbilden, från att i seklets inledning ha varit strängt deterministisk och lagbunden, nu går mot en allt uppenbarare fragmentisering påskyndad av kvantumteorins landvinningar och det som allmänt kallas kaosforskning.
      I dessa tider urskiljer författaren två sidor av problematiken i förhållandet mellan människa och natur: etiska frågor respektive ekologiska frågor. Under benämningen etiska frågor tar författaren upp sådant som de spektakulära framstegen inom medicinsk och genetisk teknologi, djurens rättigheter och ansvaret för kommande generationers möjligheter att leva i en oförstörd natur.
      von Wright ”bekänner” att det är svårt att få något egentligt grepp om dessa frågor och menar att detta, förutom att bero på hans egna tillkortakommanden även har en annan mer objektiv grund: ”Det är ett välbekant och ofta omvittnat faktum att den värdegemenskap, som tidigare band oss västerlänningar samman och som i stor utsträckning byggde på vårt gemensamma, kristna kulturella och religiösa arv, håller på att erodera, försvinna, upplösas. Den håller på att efterträdas av något som kunde kallas ett värdetomrum eller värdevacuum där det inte längre existerar allmänt accepterade måttstockar med vilka man kan avväga och bedöma etiska ställningstaganden.”

Tvivlande till religionens renässans
Författaren förmår inte att ge svar på hur västerlandet skall kunna komma ur detta ”moraliska upplösningstillstånd” men ställer sig däremot tvivlande till en renässans för religionen och fylls snarast med rädsla inför de fundamentalistiska drag som dagens religiösa liv uppvisar. Likaså avfärdas den fundamentalism som enligt von Wright finns i det som brukar gå under benämningen scientism och som består av en ”okritisk och överdriven tro” på att man med teknik och vetenskap kan lösa alla väsentliga problem.
      Det är synd att författaren inte går djupare in i dessa etiska frågor. Frågeställningarna kring den värdenihilism som sprider sig i västerlandet blir allt mer aktuella i vårt eget sönderfallande samhällsbygge och är av starkt intresse för mer konservativt sinnade människor. Än så länge har tyvärr ingen funnit det svärd som på ett tillfredsställande vis skulle kunna klyva denna gordiska knut.
      I synen på de ekologiska frågorna har pessimismen från tidigare böcker fördjupats och intensifierats. Mänskligheten sägs stå inför globala hot som exempelvis ozonlagrets uttunning och växthuseffekten och detta hotar nu livets fortbestånd på vår jord. Härvidlag tar von Wright in argument som tidigare berörts: avståndstagande från fortsatt ekonomisk tillväxt, argumentering för en nedvarvning av världsekonomin och därmed är vi tillbaka på områden där man som moderat skyggar tillbaka. Ömsom vin, ömsom vatten med andra ord. Så långt har det gått i Myten om framsteget att författaren inte längre bekänner sig till förnuftet som ett hopp för mänskligheten.
      Avslutningsorden lyfter emellertid fram något av det som jag tycker är viktigast med von Wrights tänkande. Författaren konstaterar att utvecklingen i världen tar språng i helt oförutsedda riktningar och att irrationaliteten härigenom får ett större spelrum: ”Detta är ett faktum som också den rationella betraktaren måste erkänna och ta med i sin betraktelse. Det betyder inte att man skall respektera oförnuftet. Men det kan, kanske, lära oss en intellektuell ödmjukhet som kan vara till nytta, inte bara för den teoretiska förståelsen utan också för den praktiska planeringen av vår egen framtid. Mycket av det som problematiserat vår tillvaro härrör från en överskattning av vår förmåga att rationellt, med vetenskap och teknologi, behärska utvecklingen.”

Kliva av ekorrhjulet
von Wrights idéer är, med alla tidigare framförda reservationer i åtanke, tänkvärda och manar till besinning. Även om det budskapet blott får nutidsmänniskan att för ett enda litet ögonblick stanna upp i sin karriäristiska hets, kliva av ekorrhjulet och istället fundera lite kring sin egen existens och meningen med tillvaron, ja då är tvivelsutan mycket vunnet. Att läsa von Wrights alster är även njutningsfullt ur rent litterär synvinkel och han förmår förklara så att även lekmän kan följa med i de filosofiska frågornas snåriga värld.
      I en tid då Moderata Samlingspartiet, synes ha köpt hela paketet om det eviga framåtskridandets filosofi - ”Det nya är bättre än det gamla” för att alludera på det framtidsmanifest som presenterats i Land för hoppfulla. - då är det de facto nödvändigt att sådana som von Wright finns och förmår stoppa hälarna i marken.
      Det är icke nödvändigt att hålla med den nu över 80 år gamle filosofen på alla punkter; stundom är man snarare benägen att inta motsatta ståndpunkter men hur man än vrider och vänder på frågorna ligger det mycket tänkvärda resonemang i böckerna. Ty medan politiker ofta inte ser längre än till den stundande valrörelsen förmår von Wright skåda utmed mänsklighetens långa utvecklingslinjer. En skeptiker mot framåtskridande och vanmaktens optimism, en nattsvart pessimist, som likt ett ensamt gammalt träd på kalfjället vägrar böja sig för tidens återkommande stormvindar i form av skiftande opinioner och massans tillfälliga nycker. En man som förvisso icke har svaren på alla våra frågor men en som förtjänar all den respekt som kommer med förmågan att ifrågasätta maktens bud och tvivla på modernismens enkla slagord i en tid av allmänmänsklig rotlöshet. Med andra ord en man vars tänkande vår civilisation inte skulle ha råd att undanvara.