Samma förskjutning märks på område efter område. Integrationspolitiken framstår som ett ingenjörsmässigt misslyckande. Utbildningspolitiken, byggd på ideal om kritiskt tänkande och kreativitet, ifrågasätts till förmån för en skola som sätter normer och inlärning i centrum. Bidragssamhället och skattesystemet granskas, inte av tekniska skäl, utan på moraliska grunder. Avpersonifieringen av barn- och äldrevården möter växande kritik. Äktenskapet har åter hamnat i debatten. Bioteknikens framsteg visar farorna med en teknifiering av människolivet. Sjukvårdens struktur framstår som förlegad.
     Gemensamt för diskussionerna är att de mindre gäller detaljer och problemlösningar och mer handlar om själva förutsättningarna för politiken.
     Det andra tecknet finns på ekonomins område. Socialismen har dött och den renodlade liberalismen har allt färre anhängare i vetenskapliga kretsar. I stället fokuserar nationalekonomerna på vilken betydelse institutioner, kulturer, psykosociala mekanismer och värderingar har för ekonomin och samhällets sociala strukturer. En sådan teoretisk förskjutning erbjuder ett viktigt kitt för en konservativ politik.
     Slutligen har det hänt något inom den svenska kulturen. När Linda Skugge faller ut mot äktenskapsbrytare, när Natalia Kazmierska utnämner Vatikanen till vår tids Woodstock och hyllar småborgerliga Annika på bekostnad av Pippi - då borde det gå kalla kårar längs ryggraden på vänsterliberaler inom alla partier.
     Det är i dag möjligt att vara konservativ, 28 år och cool i Stockholms innerstad. Att vara wild and crazy på After Darks premiärfester uppfattas som lika rock ´n roll som Gudrun Schyman på rejvparty. Kravlöshet är ute. Det är den yngre generationen som säger till sina föräldrar att klippa håret och skaffa ett riktigt jobb.
     Konkurrensen från de andra partierna att fylla det opinionsmässiga tomrummet är blygsam. Göran Persson förnimmer något, men förmår inte mer än att klaga på kvällstidningarnas löpsedlar. Moderaterna har släppt högerkanten. Centerpartiet har övergett sina traditionella konservativa stråk. Folkpartiet försöker, men är i grunden allt för socialliberalt.

Sammantaget är det svårt att undgå känslan av att kristdemokraterna aldrig har haft ett bättre läge att med framgång driva sina hjärtefrågor. Så varför ligger partiet under fyra procent i opinionsmätningarna?
     Dåligt självförtroende inför de egna idéernas styrka är troligen en anledning. Likaså har partiet en tradition av att värna det borgerliga samarbetet, till viss del på bekostnad av den egna profilen. Men kanske är det den svenska toppolitikens generella tendens att interagera med medierna och varandra, snarare än med folkliga opinioner, som skadar kristdemokraterna allra mest. Fortfarande är man det parti som känner hårdast motvind när elitens attityder mäts.
     På valnatten räknas dock de högljudda falsetterna i medievärlden inte mer än de röster som annars knappast hörs.

Roland Poirier Martinsson
Doktor i teoretisk filosofi och aktuell med boken
Sånt är livet (Norstedts, augusti 2005), vikarierar
som ledarskribent under sommaren. Han är också
utbildad journalist med bakgrund på Blekinge Läns
Tidning.