Den dystra sanningen är att den vanliga, heterosexuella kärnfamiljen – den överlägset bästa samlevnadsform som finns – har befunnit sig under attack sen årtionden. Tre händelsekomplex på 70-talet satte lavinen i rullning:
      En så kallad skattereform 1971 avskaffade, för att inte säga kriminaliserade, i praktiken hemmafrun, som nästan alltid haft huvudansvaret för att ta hand om barnen. Det blev nödvändigt att båda makarna arbetade utanför hemmet – med barnen på dagis. Jag tycker att det är bra att kvinnor fick chansen (och problemen) på arbetsmarknaden. Jag har ingenting emot dagis.
      Det jag tycker illa om, fruktansvärt illa, är kollektiviseringen och likriktningen – detta att alla utom ett lyckligt fåtal måste leva på samma sätt. Och helst tycka samma, tänka samma, rösta samma; allt som samhällsingenjörerna Myrdal och deras lärjunge Palme hyllade (fast för egen del inte levde efter).

En kvinnorevolt värd namnet tycks äntligen på gång. I kollegan AB, av alla tidningar, läser jag att fyra mammor av tio enligt en undersökning skulle vilja stanna hemma med barnen. Över hela landet tas lokala initiativ i samma riktning, vilket otvivelaktigt borde väcka mer uppseende än att den fjantige riksdagsmannen Stafilidis (givetvis kommunist) uppmanar ”männen” att anmäla sig som spermadonatorer till lesbiska par. Till detta har jag bara en kommentar: de flesta män vet lyckligtvis att man kan använda sperma på trevligare sätt!
      På 70-talet gick också skilsmässofrekvensen upp. Gud, eller i varje fall (s)venska kyrkan, tappade greppet. I över tre årtionden har det nu varit lika normalt att vara skilsmässobarn som att inte vara det. Slit och släng har gjort sin entré i samlevnaden.

Själv skild och alls inte emot skilsmässor, måste jag konstatera att begreppet familj fått en helt ny laddning. Det är också uppenbart att familjens minskade roll – det är för tidigt att tala om kollaps – betyder större beroende av samhället, alltså partiet och byråkraterna, de tiotusentals handläggare som är beroende av beroende. Kort sagt: systemet.
      För det tredje aborter. År efter år samma deprimerande siffra: över 30 000 barn utrensade före födelsen. Det betyder att ca var f j ä r d e graviditet i Sverige slutar med abort. Jag anser att kvinnan har rätt till abort. Hon bestämmer, ingen annan – fast det är att föredra att den man som skulle bli far är inblandad. Detta betyder dock givetvis i n t e att 30 000 aborter är en rimlig siffra, inte ens i närheten. Människors rädsla för att få ansvaret för barn och bli f a m i l j har drivit oss in i en demografisk kris. Sveriges svenska befolkning krymper, den invandrade ökar. Mig gör det ingenting, men borde vi inte fundera på vart Sverige är på väg. Vad är svenskt? Vem är svensk?
      Jag menar: vi kan väl inte alla vara lika korkade som biskop Multikulti Odenberg och Mona Sahlin…?

Ulf Nilsson