Det dygdiga levernet evigt aktuellt
Ur: Svenska Dagbladet 2004-01-08




Länge var dygd något som var förpassat till historiens skräpkammare. Förknippades inte ordet med omodern präktighet så var det med kvinnors sexuella återhållsamhet. Så för något decennium sedan hände något. Det började komma ut böcker om detta förlegade ämne, dygden, liksom etik och moral, blev föremål för artiklar och seminarier. Och denna dygdens renässans är i högsta grad levande än i dag. Vad var det som hände? En modernismens och den individuella frihetens backlash?
Nej, så negativt vill inte etikern Göran Möller, författare till den uppmärksammade boken Moralens nycklar - En bok om dygder, (Norma, 2003), se på det som skett. Visserligen går dygdens återkomst hand i hand med en stark filosofisk och intellektuell kritik mot det "moderna projektet", att människan ska bli en alltigenom förnuftigt tänkande individ, fri från styrande traditioner och sociala gemenskaper. Men istället för att betrakta sådan kritik som ett återfall, en uppgiven återgång till något gammalt, menar Göran Möller att det snarare handlar om en insikt:
- Många tänkare, exempelvis Robert Putnam, började se med oro på att individualismen gått för långt. Medborgarna i USA och andra västländer slutade att ta sitt sociala ansvar, hävdade de. Marknaden följde bara sina egna spelregler, och dess aktörer brydde sig inte längre om konsekvenserna av deras agerande.
Samtidigt blev det allt mer uppenbart att den sociala ingenjörskonsten hade sina begränsningar. Det gick inte att åtgärda alla problem uppifrån. Varje individ måste se sin roll i det stora hela. Men etiken och moralen gav inte tillräcklig vägledning, hävdade kritikerna. Den var för abstrakt.
- Det räcker inte med att veta vad som är rätt och fel. Man måste också känna sig motiverad att handla. Och det är här som dygderna kommer in.

Aristoteles skilde på fyra typer av människor: De djuriska, som agerar utan samvete. De karaktärssvaga, som har samvete och moral, men som ofta ger efter för impulser och önskningar. De karaktärsfasta, som har en inre styrka att vinna över begären.
Och så de dygdiga, som gör det rätta helt naturligt, utan inre kamp.
En dygdig människa har internaliserat moralen, menar Göran Möller. Hon är inte barmhärtig bara för att det är rätt att vara så, utan hon är barmhärtig till sin natur. Och i sitt handlande konkretiserar och praktiserar hon sina dygder, vare sig det handlar om självdisciplin, medkänsla, ansvar, mod, uthållighet, ärlighet eller lojalitet.
Att bli en sådan, ja jag får väl säga god, människa är förstås inte alldeles lätt. Man måste ha hjälp utifrån. Göran Möller tror inte på den goda vilden, att vi alltså föds goda och att kulturen sedan skadar oss, utan tvärtom.
- Dygder är karaktärsegenskaper som förvärvas. Vi lär oss dem av vår omgivning - vi har dem inte från början i vår naturliga utrustning.
Göran Möller pekar på tre nycklar, som kan öppna dygdernas skattkista. Vi använder dem redan, men vi borde använda dem mer medvetet, menar han.

Den första kallar han för seder, alltså ett moraliskt förhållningssätt som vi får genom att vänja oss att handla i enlighet med de moraliska sedvänjor som finns i det sammanhang där vi växer upp.
Hur går det till? Hur kan man handla dygdigt utan att vara dygdig?
Jo, genom uppfostran, svarar Göran Möller. Genom en blandning av föräldrars och andra auktoriteters kontroll, samt stöd, blir det uppenbart för oss att vissa saker är fina att göra, medan andra saker är ofina. Man får exempelvis inte säga fula ord, inte avbryta människor, inte knuffas, inte stjäla, inte ljuga.
Och även om vi inte riktigt förstår varför vissa saker är fina och andra ofina inser vi snart att det inte alltid är okej att följa våra spontana impulser och önskningar. Då drabbas vi av de vuxnas ogillande. Och med tiden formas vi till mer eller mindre dygdiga personer, som anpassar sig till omgivningens krav på hur man ska bete sig.
Samhällets lagar, förordningar och regler är mer ett utanpåverk, menar Göran Möller. Om vi inte som barn blivit artiga och lärt oss självkontroll är det lätt att som ungdom eller vuxen bryta mot skolans, företagets eller statens normsystem.

Den andra nyckeln är enligt Göran Möller relationer.
- För att kunna utvecklas till moraliskt sensibla och ansvariga människor behöver vi formas inte bara av krav, utan också av en omgivning som ger stöd i form av kärlek, omtanke, uppmärksamhet och uppmuntran.
Här spelar förstås familjen och då framför allt föräldrarna störst roll. Om barnet blir älskat i hemmet kan han eller hon även senare ta emot och ge kärlek. Och man binds lätt på ett naturligt sätt till mänskliga gemenskaper genom en känsla av lojalitet och andra känslomässiga band.
Föräldrarna spelar också stor roll som förebilder.
- Barnet är starkt bundet till föräldrarna och identifierar sig med dem. Identifikationen leder till att barnet övertar en del av föräldrarnas ideal och värderingar och bygger upp sin egen identitet på basis av dessa.
Fast självklart har barn, och än mer ungdomar, andra förebilder: syskon, lärare, kamrater och andra, som barnet möter genom tv-program, filmer och böcker.
- Det finns de som beklagar denna utveckling och menar att vi måste gå tillbaka till en mer homogen värderingsmiljö, annars blir barnen splittrade. Men jag tror att man genom en dialog, som man kan föra hela livet, kan hitta sina egna ideal. Man kan både anpassa sig till vissa ideal, och protestera och göra upp med andra ideal.
Ett nödvändigt verktyg för det är den tredje nyckeln: språket.
Han menar att genom språket lär vi oss både att förstå och att uttrycka olika ideal. I sin bok skriver han:
"Genom att förse oss med begrepp gör språket även det möjligt för oss att reflektera över vårt handlande. Härigenom blir det möjligt för oss att ta ställning i olika frågor och också att kritiskt bedöma våra impulser och önskningar. En sådan kritisk reflektion är en förutsättning för att vi ska kunna utvecklas till moraliska subjekt och tillägna oss olika dygder."
Dygder är alltså inte bara ett socialt fenomen. Det är också ett individuellt. Vi kan bli "personligt dygdiga människor".
Fast då måste man anstränga sig och reflektera. Göran Möller refererar i sin bok Moralens nycklar till den amerikanske filosofen Harry Frankfurt, som skiljer mellan två typer av önskningar: önskningar av första och andra ordningen:

Den första ordningens önskningar är de impulser till olika handlingar som spontant väcks till liv i vårt medvetande, exempelvis att köpa en glass när man går förbi en glasskiosk. Den andra ordningens önskningar innebär däremot ett kritiskt och ifrågasättande förhållningssätt till den första ordningens önskningar. Det handlar om att ta ställning till vad som är lämpligt och passande i den aktuella situationen och vad som är förenligt med våra övergripande intressen. Har man exempelvis bestämt sig för att inte bli fet bör man inte köpa glassen.
En annan filosof, Charles Taylor, har gjort en distinktion mellan starka och svaga evalueringar (värdesättningar). En svag evaluering har att göra med att jag avstår från något, (exempelvis glassen), därför att det finns en annan önskan som är ännu mer lockande (slankhet) och som jag inte kan tillgodose om jag ger efter för den förra önskningen.
Stark evaluering innebär däremot att ställa sig frågan om det jag önskar verkligen är värt att önskas. Är tillfredsställandet av min önskan förenligt med mina ideal och värderingar? Utifrån en sådan evaluering kan man bestämma sig för att avstå från glassen därför att ett köp skulle stödja ett företag som uppträder oetiskt. Någon annan impuls kanske man avstår ifrån därför att man uppfattar den som snål, feg eller okamratlig.

Men hur ska man då få styrka att bli sådär förbålt dygdig?
Göran Möller har inga genvägar, inga hemligheter. Det man inte fått gratis med uppväxten måste man uppbåda viljestyrka till att driva igenom. Och träna och träna. Samt skaffa sig goda förebilder.
- Det kan vara glädjefullt att inspireras av goda förebilder, som till exempel Jesus eller Aljosja i Dostojevskijs Bröderna Karamasov. Genom att distansera sig ifrån det krassa egenintresset och bli medveten om vad man kan bidra med i olika sociala sammanhang kan man dessutom få känna att det finns en mening i tillvaron.


Anders Haag


(Artikeln publicerades i SvD under den förmodansvis felaktiga
titeln "Knipa med benen gör ingen dygdig")