Tiden har kommit för ett regimskifte. Socialdemokraternas maktmonopol och dominans över hela samhällsklimatet måste brytas. Rester av den gamla socialistiska ideologin bestämmer fortfarande regeringens tänkande och handlande. Ett nyval är tyvärr knappast tänkbart. I stället får de som vill ha en förändring koncentrera sig på valet 2006 och då välja det parti som mest effektivt kan förväntas åstadkomma ett maktskifte. Det skriver förre kabinettssekreteraren Sverker Åström.

SVERIGE ÄR UNIKT genom att under flera generationer, med några korta avbrott, ha styrts av ett och samma parti, socialdemokraterna. Det har på många sätt varit en lycklig period och socialdemokraterna har en del av förtjänsten. Men nu har tiden för ett regimskifte kommit. Skälen är följande.
     Sedan lång tid har socialdemokraterna kunnat hålla sig kvar vid makten endast med hjälp av partiet till vänster, alltså kommunister, vpk och nu v. Ibland har det varit ett passivt stöd som egentligen bara består i att vänstern av interna skäl inte vågar rösta bort socialdemokraterna. Under andra perioder, så som nu är fallet, har samarbetet varit intensivare och näst intill inneburit ett samregerande, särskilt i ekonomiska och sociala frågor. Socialdemokraterna framlägger förslag som granskas av väns-terpartiet. Sedan blir det förhandlingar och v kräver ändringar till sin favör. Dessa måste till stor del accepteras. Svansen får styra. Miljöpartiet är också med på ett hörn och får igenom en del av sina krav.
     Det ter sig uteslutet att socialdemokraterna i framtiden får egen majoritet och klarar sig utan v. Närmare samarbete, rent av regeringssamverkan, med miljöpartiet har börjat att diskuteras men även om det mot förmodan skulle realiseras ändrar det inte beroendet av vänstern.
     Svenska folket styrs alltså i realiteten av ett parti där mycket kommunistiskt ideologiskt vrakgods ligger kvar och skvalpar och där partiledaren öppet kallar sig kommunist. Sverige torde vara det enda land i Europa som låter kommunister delta i regeringsarbetet och ger dem avgörande inflytande på detta.

Denna situation upplevs av många, kanske de flesta, svenskar som obehaglig och skamlig. Den måste brytas.

Än viktigare är att det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet mer och mer uppfattas som "normalt" och tillåts sätta sin prägel på samhällsklimatet. Den kände italienske statsvetaren Antonio Gramsci talar om att det i varje samhälle finns en grupp eller ett parti som sätter dagordningen för det offentliga samtalet och utövar vad han kallar hegemoni. I Sverige har sedan länge socialdemokraterna med hjälp av otaliga stödorganisationer varit en sådan grupp.

UNGA MÄNNISKOR SOM vill göra karriär finner det naturligt att ansluta sig till partiet eller åtminstone att affischera sympati med detta. Och det gör de inte förgäves. Inom stora delar av statsförvaltningen ges klart företräde åt socialdemokrater. De "politiskt sakkunniga", en term som inte längre behöver beteckna någon expertkompetens utan endast partitillhörighet, blir allt talrikare i departement och verk. Det betyder inte att de inte kan vara nog så duktiga, men de är inte självklart bundna av den klassiska svenska ämbetsmannaetiken. Detta gör inte livet så muntert för vanliga ämbetsmän i linjen som vill behandlas enligt principen om "förtjänst och skicklighet".
     Myndigheter, organisationer, företag och enskilda är i ökande utsträckning beroende av bidrag som direkt beviljas av regeringen. Vi är i Sverige såvitt bekant befriade från korruption på riksnivå men ingen kan förneka att personliga kontakter inom det, genom talrika familjerelationer förstärkta, socialdemokratiska nätverket i många fall underlättar positiva beslut.
     Det har sagts att ideologin numera knappast spelar någon roll. Det är felaktigt. På en rad områden är det just rester av den gamla socialistiska ideologin som bestämmer tänkande och handlande. Skolan är ett gott exempel.
     Den ytterst hedervärda ambitionen, omhuldad av socialdemokratin och även av andra partier, att använda den obligatoriska skolgången som ett instrument för social utjämning och större förståelse mellan samhällsklasserna blev bestämmande för läroplaner, pedagogik och organisation. Men tyvärr på bekostnad av skolans gamla huvuduppgift, alltså att förmedla kunskaper och ett mått av allmänbildning.

Att ordning måste råda i skolan för att meningsfull undervisning skall kunna förmedlas avvisades som återgång till kadaverdisciplin och spöstraff. Effekterna har blivit skolk, mobbning och dåliga studieresultat. Att kommunaliseringen av skolan var ett misstag står nu klart.

Effekten av de goda avsikterna blev alltså motsatt den avsedda. De elever som inte har en hemmiljö där vettiga samtal förs vid köksbordet missgynnas på det grymmaste. Många misslyckas helt eller delvis och lämnar skolan utan betyg. Barn som har en sådan hemmiljö favoriseras däremot. Från den nye skolministern hörs några svaga signaler om reformer. Han kommer att stöta på kraftfullt motstånd från de doktrinära krafterna inom de högre skolmyndigheterna.
     Något liknande kan sägas om den likaledes ideologiskt motiverade hyresregleringen. Den är helt orealistisk och leder i slut-ändan till att de förmögna, eller de som har lämpliga relationer, får de bostäder de vill ha. Det är rätt självklart att fria hyror efter en övergångstid skulle resultera i en bostadsmarknad som gagnar alla, även de mindre bemedlade, och som minskar svarthandeln med bostäder.

IDEOLOGIN SPELAR ÄVEN en roll när det gäller att tolka samhälleliga fakta. Omkring 1,4 miljoner svenskar går inte till något dagligt arbete. De är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade.
     Samtidigt vet vi att vi är världens friskaste folk med en exceptionellt hög livslängd och långvarigt bevarad arbetsförmåga. Hur kan man inte se att här förekommer fusk och fiffel i mycket stor utsträckning, i alla samhällsklasser? Och att många finner det möjligt och naturligt att välja mellan arbete och bidrag.
     Många socialdemokrater har förstått detta, däribland Gunnar Myrdal som talade om att vi blivit "ett folk av fifflare". Men den socialdemokratiska ledningen vägrar att se och framför allt att erkänna sanningen. Man mumlar om att fusk kanske någon gång kan förekomma men lägger hela ansvaret på arbetsmiljön, alltså företagarna.
     I "pigdebatten" är det lätt att påvisa resterna av en förlegad ideologi. Diska och städa har betraktats som föraktliga sysselsättningar. Service har blivit ett fult ord. Ser man till realiteten handlar det om att göra livet litet lättare att leva för det flertal familjer där båda föräldrarna yrkesarbetar. Som det nu är jobbar de flesta kvinnor, och några män, dubbelt. Borde inte just feministerna nu på allvar verka för att det skall bli möjligt att anställa (laglig) hjälp i hemmet på rimliga villkor? Att detta är möjligt visas av det finska exemplet. Svartjobben i Finland har reducerats kraftigt och tusentals "vita" jobb skapats. Men inte i Sverige. Det vore "ideologiskt" fel.

De maktsfärer som totalt domineras av regeringen är utnämningar och utredningar.

Regeringen slänger då och då ett taktiskt köttben åt oppositionen genom att utse någon borgerlig politiker till landshövding eller ambassadör. Men till stort sett alla generaldirektörsposter som har politisk relevans utses socialdemokrater. Som sedan kan verka i socialdemokratins anda. Samma gäller ordförandeposterna i universitetsstyrelserna, varigenom forskning och akademisk utbildning effektivt bringas under regeringens kontroll. Man tvingas lyssna till signalerna ovanifrån.
     Socialdemokraterna har av historiskt ideologiska skäl alltid haft ett problematiskt förhållande till privat företagande och enskild kapitalbildning. Det är nog karakteristiskt att den nye finansministern visst talar om att Sverige behöver fler och växande företag men att han inte med ett ord antyder någon konkret åtgärd.

TILL LEDARE FÖR utredningar som har någon som helst inrikespolitisk betydelse utses med något enstaka undantag bara socialdemokrater. Nästan karikatyrmässigt demonstreras detta förhållande genom att till ledare för den inledda översynen av hela socialförsäkringssystemet utses en känd socialdemokratisk generaldirektör. Hon kommer garanterat att leverera exakt det resultat som socialdemokraterna önskar sig.

Vad vi borde förvänta oss är att den regering som vi valt någon gång vågade tala samhällsmoral. Ingen moralisk upprustning, det Gud förbjude. Men en påminnelse om betydelsen av något som kan kallas medborgaransvar. Något som höjer debattnivån över käbblet om några procent upp eller ner i socialförsäkringarna. Olof Palme kunde det.

En sådan påminnelse skulle inte minst vara riktad till näringslivets toppar, i själva verket en liten klick som beviljar varandra orimliga förmåner och genom sin omdömeslöshet bidrar till ett osunt samhällsklimat. Den Åsbrinkska utredningen har några förslag men de är otillräckliga.

Om man alltså som ett övergripande mål vill avskaffa det socialdemokratiska maktmonopolet, så gäller det att avgöra vad som är den rätta metoden. Före valet 2006 går det väl inte med mindre än att samarbetet mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet helt bryter samman och det blir nyval. Vilket i och för sig vore mycket önskvärt. I stället får de som vill ha en förändring koncentrera sig på valet 2006. Då gäller det att välja det parti som mest effektivt kan förväntas åstadkomma ett maktskifte.

Om man tycker att det nu är tid för ett sådant skifte, så måste ånyo understrykas att detta inte innebär ett underkännande av socialdemokraternas positiva insatser för att bygga upp det moderna Sverige som vi kan vara stolta över. Inte heller respektlöshet mot de framstående personer som under långa tider lett rörelsen. De har genomgående fört en klok utrikespolitik, både före och efter andra världskriget och under detta. Arbetarrörelsens värderingar om solidaritet, frihet, jämställdhet och välfärd har blivit gemensamma för oss alla.
     Men allt har sin tid. Socialdemokraterna skulle själva kunna dra nytta av en tid i opposition för att tänka över sin roll i en miljö med helt nya förutsättningar, nationellt och internationellt.

Sverker Åström